Vurpat över taggtråd

Ett steg fram och två tillbaka, det är valsen man dansar när man dansar med hästar, eller?

Hade jag varit antik grek hade jag troligen trott att jag drabbats av högmod. Det finns ju alltid en risk med att sitta och tänka att Nu går det bra. För enligt murphy så lär allt skita sig tillslut.

Det var en härlig uteritt i torsdags när jag satt på min fina Jossan i t-shirt och sommarvärmen var precis lagom. Vägvalet. Ja livet är fullt av dåliga välval men det är nog först i efterhand som man inser att man valt fel och för det mesta har man nog inte valt fel det bara blev fel.

Genom säveskogen och sen ut på grusvägen, där fick jag åter smaka på hennes härliga trav och jag kunde bara njuta och tycka det var så kul att jag äntligen kunde trava lite längre. Så jag beslutade mig för att välja att följa grusvägen istället för att rida in på de små stigarna. Förbi det fina röda huset med den välskötta och blomsterfyllda rabatterna. Sen förbi huset nedför slänten på höger. Jossan hade känts lite skeptisk i början av ridturen och stått emot lite i skritten. inne i skogen hade det släppt och hon hade traskat på med bra framåtbjudning. Men igen så kändes det som hon stod emot. Hon blåste och spände sig. Jag tittade längre fram och konstaterade att de troligen släppt ut korna på bete, längre fram trodde jag. Så jag drev på och vi fortsatte en bit till. Grusvägen går lite uppför och jag siktade in mig på en brunn där backen nedför började. Där skulle vi vända. På vänster sida en stenig slänt uppför, på höger sida en slänt nedför och taggtråd. Jossan stannar till och blåser ljudligt och kastar sig plötsligt runt. Jag hänger med och vänder tillbaka henne. Det är inte ok att självmant ge sig av åt annat håll än vad matte tycker. Några små steg till framåt och plötsligt prasslar det till i buskarna på höger sida och det kommer ut två kor ca 5-10m framför oss :o

Jossan får panik och slänger sig runt. Jag håller i tyglarna för att hon inte ska rusa iväg och försöker få stopp på henne och hon snurrar och halvreser sig om varannat. Jag hinner tänka att jag kanske borde ta mig av henne men det går snabbt och jag är orolig att jag ska tappa både henne och ramla om jag hoppar av. Men sen hamnar vi för nära kanten på höger sida, hon trampar fel och vi rasar ner för slänten och får med oss övre taggtråden. Ner i kohagen. Jag flyger av henne men håller instinktiv kvar tyglarna. ramlar mjukt på gräset och kommer upp på fötterna. Jossan ligger lite i nedförsbacke och kämpar för att ta sig upp, taggtråd mellan benen men som tur var är den spänd. Hon kommer upp men står på ena sidan taggtråden och jag på andra, Höger bakben får hon kämpa med men sen tar hon sig fri.

Min första tanke  är att se om hon skadat sig och min andra är att korna är nära. Men hon både står på benen och verkar kuna stödja och far runt mig, även hon skärrad. Jag beslutar mig för att försöka hitta en väg ut ur hagen och går bort från korna. Jossan rusar runt mig och det är inte helt lätt att få henne att lyssna. Men som tur var hittar jag ett ställe där det går att öppna hagen i bortre änden och korna håller sig på avstånd. Ute ur hagen har vi hamnat i villaägarens trädgård och vi genar över hans gräsmatta. Han kommer ut och jag försöker förklara med andan i halsen vad som hänt. Ute på grusvägen tittar jag igenom Jossan. Hon verkar uppenbarligen kunna gå, hon blöder inte kraftigt och såren ser inte så illa ut. Men jag är orolig att när chocken släpper så kanske även blodflödet gör det. Jag tänker en kort stund över vem jag ska ringa efter hjälp, såhär i efterhand är jag så tacksam att jag tog med mig mobilen och inte lämnade den i stallet. Så kommer jag på att ulle min tränare är i stallet och hon har ganska mycket erfarenhet av hästar som skadat sig så jag ringer henne. Vi kommer fram till att det bästa är att jag tar mig hem per fot, att lasta in i transport skulle troligen ta längre tid. Hon ska ringa veterinär under tiden. Så jag börjar traska hem och är ganska tacksam för alla de promenader vi tagit under jossans konvecalens. annars hade jag antagligen blivit översprungen både en och två gånger. Hemma i stallet har Ulle fått tag på en distriktsveterinär som ska komma. Jag sadlar av och går igenom Jossans sår och tar ut henne och spolar av alla sår jag kan hitta. Sen får hon gå in i boxen.

Jag är chockad men mest bara oändligt ledsen och orolig. Veterinären kommer ungefär en halvtimme-timme senare? Hon undersöker det största såret som går tvärs över Höger bak. Övriga sår behöver bara tvättas. Såret har sårfickor och efter övervägande med hennes kollegor per telefon kommer de fram till att det ska dräneras och sys. Efter vad som känns som en evighet och med både lite yrsel från min sida - hanterar inte blod så bra. Så är Jossan inpackad och får åter gå in i boxen.

Än så länge har hon inte fått feber så förhoppningsvis så har inte såret blivit infekterat än, tempar henne flera gånger per dag och hon ska stå på boxvila så stilla som det går.

Dagarna efter kändes det som om chocken fortfarande inte släppt, var tvungen att inte tänka på händelsen för att inte börja gråta, men iochmed att Jossan verkar lugn och ändå pigg i sin box och inte fått någon feber så känns det bättre nu. Det är därför jag inte skrivit något förrens nu, men nu känns det bra att skriva om det och reflektera över vad som hänt. Vi har haft änglavakt. Det kunde ha gått så illa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart kan vara på G igen, men en viss oro känner jag. Jag har aldrig varit orolig över att rida ut ensam och aldrig känt att jag och jossan varit begränsade i vart vi gått, men nu tror jag att jag får tänka om lite. Uppenbarligen har min lite större röda koskräck och innan vi botat eller åtminstonde dämpat den så får jag nog hålla mig borta från kohagarna.

       

Pillertrillare

Jaha, har klarat mig utan piller i ungefär en vecka - Allergitabletter. Det har varit regnigt och blåsigt och lätt att andas. Men nu efter två dagar med högsommarvärme - +28grader så vaknade jag imorse med ett riktigt tungt huvud. Jag sover med dörren och fönstrena öppna för det blir så himla varmt uppe på mitt sovloft i stugan. Idag är det dags att böja med piller igen!

Fundering arbete

Funderar på en arbetsrelaterat problem.

Skriver ner det för oftast så kommer jag fram till något bra bara jag får sorterat upp tankarna.

Det är två yngre killar som är inhyrda som konsulter på mitt jobb. Framför allt för att täcka upp när övrig personal har semester men även som extra resurser. Nu är det så att dessa yngre killar som jobbat i lite mer än ett halvår verkar lite tappa fokus. Deras arbetsmoral visar mer och mer tecken på att inte vara på topp.

Jag är inte perfekt men om man inte fokuserar på jobbet 100% så gör jag det inte med vilje synligt. Dessa killar gav i början ett ambitiöst intryck, men frågan är om de börjar tröttna på jobbet nu, de verkar oengerade och har en lite "slapp" attityd. kommer ofta sent på mornarna. Det är inte ovanligt att de ringer strax efter nio och antingen har försovit sig eller bara är sena av någon anledning. De glömmer även ibland sina tidiga pass vilket gjort att det varit obemannat på morgonen.

Senaste händelsen som verkligen fick mig att inse att dethär inte kommer att funka i längden och att de behöver en tillsägelse är att de satt och spelade något krigspel en eftermiddag, de var ganska högljudda och jag sa till dem att åtminstonde vara tysta. jag gick hem tidigt den dagen. Fick sen höra av en annan kollega att de varit utanför och kastat boll.

Så frågan är ska jag ta ett snack med dem eller ska jag "skvallra" och be min chef tillrättavisa dem?

Att Prioritera

Ständigt denna prioritering och ständigt dessa insikter. De kommer varken som överraskningar eller oväntat. Men likväl står man där och har kommit till nya insikter igen.

Senaste dagarna har jag insett följande:

Som standard hinner jag inte rida två hästar när jag har min dotter som bor hos mig varannan vecka. Det är gott och väl tillräckligt med att jobba heltid, hämta/lämna, fixa stallet och sköta mina övriga stallåtaganden, laga mat, hjälpa med läxor. Skulle jag försöka klämma in att rida två hästar skulle jag få vara uppe till kl 24 eller senare och det har jag inte riktigt ork till just nu. Javisst glömde ju att jag har en pojkvän som oxå behöver lite uppmärksamhet och omtanke :)

Jag har även insett att jag inte hinner rida en häst på morgonen när jag sköter stallet på morgonen. morgonfodra går snabbt då allt är förberett men så ska linnea ha frukost, jag skulle behöva borsta och sadla för att kunna rida och sen ska alla hästar ut, emmat ska in i boxarna. ja det hinns inte riktigt med om man nu ska hinna till jobbet i rimlig tid.

Egentligen har jag inte tid att blogga heller men dassläsningen av tidningar har fått en ny form - say no more. Man inser att man är uppe tidigt när man har varit vaken i två timmar när klockan är sju. Dags att släppa ut hästarna!

kom ihåg inlägg

för många dagar som vanligt

Torsdag: Amanda hade fått tagg i benet, skritt för hand uppför fjälletbacken. ca40min

Fredag: Jossan - Skritt runt oppänge och en bit in i gerrebacka. mycket otäckt! ca 1h.

Lördag: Red Amanda, victoria red matrose, fjälletrundan till höger. En hel del korta galopper och lite längre trav. På grusvägen fick Amanda riktig fart och jag fick hålla in henne så hon inte skulle ta ut sig helt. ca 1h20min

Söndag: Red båda, innan 12 :)

Jossan red först en bit åt vänster vände vid timmerstugan, luktade konstigt vid hagen där de släppt kor men vi såg inget. sen upp till masten och knatade kring på granplanteringen i ca 20min. 3xtrav lite längre sträckor och var jättefin. 1h.

Amanda - red genom säveskogen och sen ut vid elverket (kung bores väg?) red vänster på asfaltsvägen hem - skritt, ca 1h20min?

Irritation över allt och inget

Går du ofta och är småirriterad? Över saker som du mycket väl känner på dig är småsaker och ganska oviktiga i det stora perspektivet men som i din värld känns väldigt väsentliga?

Ett tydligt tecken på att man drabbats av I-lands klåda.

Just nu har jag en lindrig klåda som känns som den kan spricka ut om den inte behandlas omgående.

Symptom:

När klådan är lindrig och under kontroll - engradig - kan man notera saker som man "stör" sig på men rycka på axlarna eller tänka att man antingen själv får göra något åt saken eller så säger man till på ett mycket trevligt sätt.

Andra graden av klådan är när man irriterar sig lite smått men samtidigt inte känner att det är inget man orkar lägga energi på.

Tredje graden av klåda är när man börjar reta sig ganska mycket och även ägnar tid åt irritationen även när man inte är i direktkontakt med den och det kan börja störa relationen med ens omgivningar.

Fjärde graden av klåda är försämrat humör som även påverkar omgivningarna och kan vara smittsam. Man presterar bättre då man har svårt att fokuserad på andra sakerna än det som irriterar.

Femte graden av klåda är ett tydligt försämrat humör vilket även kan leda till sömnbrist. Man blir lättirriterad även på saker man inte ursprungligen är irriterad på. Irritationen kan leda till oprovocerade utbrott av både psykisk och fysisk natur. Personer i omgivningen bör akta sig.

Humöret i ett gummisnöre

Tänkte igår på hur humöret svänger.

Mitt humör svänger snabbt och med ganska korta intervaller. Jag blir inte jättedeprimerad eller går i lyckorus som regel. Mitt humör verkar vara som en lätt liten tennisboll fäst i en ganska hård och kort gummisnodd och som studsar ganska kvickt än åt ena hållet än åt andra. Nöjd med livet ena dagen och i missnöjd nästa.

De som blir djupt deprimerade verkar ha en gummisnodd som är slapp och lång. Deras humör är som en tungt bowlingklot som skjuter iväg åt ett håll och det tar lång tid innan det vänder. Lycklig i någon/några månader och sen i missär en lång tid innan det vänder.

Sen kommer självklart yttre omständigheter och med slagkraft ger bollen fart och kan göra att den når längre åt ena hållet än vad den brukar göra.

Efter regn kommer sol

Som vanligt deppar jag ihop och tappar skrivlusten när det går emot mig. Jossan var halt ett par dagar men blev successivt bätte och i lördags var jag uppe i sadeln igen. Så troligen var det något temporärt fel, vrickning eller öm efter skoningen.

Söndagen vågade jag på mig lite trav igen och hon är helt klart överambitiös när vi ska trava, tar i och sätter fart som jag vet inte vad. På måndagen försökte jag dämpa traven men fick nog lite trötthet istället som svar, tappade bakbenen lite kändes det som. Men så hade vi varit på granplanteringen och traskat över granslanor en stund innan.

Sen slutar man aldrig att förvånas över folks kommentarer på diverse internet forum, även om jag i viss mån är lite allergisk mot den gulliga tonen som ibland är på Facebook så gillar jag inte heller när folk skriver tykna kommentarer och letar fel och nedvärderar andras inlägg utan att ha någon bakgrundsfakta. Jag fick två såndana igår och passade på att vara brutalt ärlig och nämna att kommentarerna inte togs emot så väl. Vilket faktiskt gav ganska bra resultat. Det är en sak med konstruktiv kritik men att bara skriva att något skapar bara dålig stämning.

Lilla Amanda går det fram för, vi har börjat galoppera och det är så kul. Hon saknar mycket styrka men vi jobbar på det. hon är verkligen precis en sån ponny man ska ha som bara gör en glad. Var ute och gick med henne i skogen och även om jag bannade henne åtskilliga gånger när hon försökte fånga både grenar och gräs på vägen så var det en supermysig promenad. kunde inte motstå att hoppa upp på hennes runda och mysiga rygg mitt inne i granskogen, utan hjälm och i bara grimma och grimskaft. Det gick bra och hon är bara för söt och trevlig.

Sen har jag varit med och tittade på säker häst kurs och det var lärorikt. Det var ulla - Utters ryttare som höll i den. Mia med Cacao och Maria på Hero var med, efteråt tyckte de att det hade känts för lätt. fast jag förstår och har kanske fått en förståelse. Varför provocera fram en reaktion? Det bästa måste vara att successivt under väldigt lugna och sansade förhållanden få hästarna att acceptera "konstiga" saker i sin omgivning. Får man ingen reaktion är det ett gott tecken. Inte något man ska sträva efter. De hästarna är och blir tryggare. Ryttare/hästmänniskor vill gärna ha en tröskel att ta sig över, antagligen för att man då kan peka på att man övervunnit ett hinder och finns den inte där så höjer man väldigt gärna ribban ända till hästen snubblar, men det är inte så man får en bra relation. Ulla poängerade även en annan viktig punkt, den att det sällan är hästen utan oftare ryttaren som skapar problem. Genom att ryttaren andas djupt, låter hästen få långa tyglar och fokuserar dit de ska istället för på det som de ska över så övervinner man många "otäckheter". Jag provade det i viadukten på Jossan, hon har ju börjat tycka den är jättotäck, men med de knepen så tyckte jag faktiskt att hon gick mycket lugnare! :) Men så är jag ju en ivrig utövare av att lång tygel är viktigt att kunna ha på sina hästar :)

Jag blev faktiskt så sugen att jag anmälde mig till nästa kurs 2:a juni och står nu som reserv.

Bakslag

Man ska inte var för nöjd med livet. Igår vad Jossan oren. Stallkamraten tyckte det såg ut som HF :(

Hon skoddes fram Måndag morgon. jag promenerade med henne och Amanda på kvällen och då märkte jag inget. Tisdag utsläpp la jag inte märke till något heller. Tisdag em tydligt oren. *suck* Jag hammrade på alla sömmar för att se så ingen tryckte. Men ingen reaktion. Så frågan är om det är en reaktion från skoningen eller om hon gjort något igen. Det kändes inte riktigt som hon bara var ömfotad heller. Avvaktar någon dag och ser om det blir bättre. Vädret idag speglar verkligen känslorna, ösregn även om det är ett varmt vårregn.

*depp*.

Nöjd med livet och allt omkring

Efter en härlig helg där jag kunnat tagit allt som det kommit, inte känt någon stress eller press från något håll och allt bara har varit kul så inser jag att jag är så nöjd med livet och allt omkring just nu.

Det funkar ganska bra som det är. Visst jag bor på två ställen. Jag har ganska mycket som ska göras, två hästar, en dotter och ett heltidsjobb + två katter ger inte mycket tid över. Men ändå har jag tid över, jag hinner att fixa och hinner tillochmed att slötitta lite på tv:n och surfa när jag har lust.

Det enda jag måste göra är att släppa pressen på mig själv. Allt jag har idag har jag trots allt valt själv och jag kan lätt förändra min situation. Så jag är nöjd med det jag har idag.

Lilla Amanda är verkligen den drömponnyn som jag letat efter, igår söndag hade jag planerat att rida ut på henne och skulle hämta in henne vid lunchtid. hästarna stod högst upp på berget och Amanda ville inte bli hämtad, hon anade nog att det var arbete på gång :) Men efter att jag vallat henne neråt i hagen i ca 10 min så gav hon upp när hon hittade en hög med lunchhö. Vi tog och rundade hela fjälletrundan och det tog nästan 1h40min. ledde henne ganska mycket men övade lite galopp, totalt fyra galopper och även om hon gärna springer lite in i galoppen och behöver lite fart för att få en bra galopp så fick vi till några fina steg! :D

Jossan fortsätter att vara den DramaQueen som hon tydligen utsett sig till. Vet inte riktigt vad det är med henne. Hon höll bla på att sätta sig och gick nästan omkull i boxen när jag gick in när hon stod med huvudet nedstoppat i krubban och även om jag tyckte att jag sa till henne - när jag var brevid så slängde hon sig bak och satte sig och snurrade runt tills hon insåg att det var jag :o Samma sak när jag ska sitta av henne och hoppar ner på pallen. Försöker glida av försiktigt men ändå så får hon ryck när jag står brevid henne och slänger sig iväg - som tur var på tygellängds avstånd. Lilla pållen hon har inte alla hästar hemma om man säger så. annars tränar vi på med att hon ska stå stilla vid uppsittningspallen, vilket är såå jobbigt tycker hon. Ridningen går bra, och traven är sådär superfin, lite överilad och hon vill så mycket käns det som men hellre åt det hållet. Men även i ridingen får hon sina ryck, som när spöet slog i en av reflexstolparna eller när vi red under den otäcka viadukten. hon slänger sig runt och får nästan lite panik men stannar sen. känns nästan som hon är lite bakskygg och funderar på om sadeln stör henne. men tror mer på överskottsenergi och understimulering? Hon är en ganska känslig dam både på gott och ont. Men tränsningsrpoblemet är iallafall överstökat för denna gång, nu sänker hon huvudet så snällt och tar bettet och får fortfarnade belöning efteråt.