Hade jag varit antik grek hade jag troligen trott att jag drabbats av högmod. Det finns ju alltid en risk med att sitta och tänka att Nu går det bra. För enligt murphy så lär allt skita sig tillslut.
Det var en härlig uteritt i torsdags när jag satt på min fina Jossan i t-shirt och sommarvärmen var precis lagom. Vägvalet. Ja livet är fullt av dåliga välval men det är nog först i efterhand som man inser att man valt fel och för det mesta har man nog inte valt fel det bara blev fel.
Genom säveskogen och sen ut på grusvägen, där fick jag åter smaka på hennes härliga trav och jag kunde bara njuta och tycka det var så kul att jag äntligen kunde trava lite längre. Så jag beslutade mig för att välja att följa grusvägen istället för att rida in på de små stigarna. Förbi det fina röda huset med den välskötta och blomsterfyllda rabatterna. Sen förbi huset nedför slänten på höger. Jossan hade känts lite skeptisk i början av ridturen och stått emot lite i skritten. inne i skogen hade det släppt och hon hade traskat på med bra framåtbjudning. Men igen så kändes det som hon stod emot. Hon blåste och spände sig. Jag tittade längre fram och konstaterade att de troligen släppt ut korna på bete, längre fram trodde jag. Så jag drev på och vi fortsatte en bit till. Grusvägen går lite uppför och jag siktade in mig på en brunn där backen nedför började. Där skulle vi vända. På vänster sida en stenig slänt uppför, på höger sida en slänt nedför och taggtråd. Jossan stannar till och blåser ljudligt och kastar sig plötsligt runt. Jag hänger med och vänder tillbaka henne. Det är inte ok att självmant ge sig av åt annat håll än vad matte tycker. Några små steg till framåt och plötsligt prasslar det till i buskarna på höger sida och det kommer ut två kor ca 5-10m framför oss :o
Jossan får panik och slänger sig runt. Jag håller i tyglarna för att hon inte ska rusa iväg och försöker få stopp på henne och hon snurrar och halvreser sig om varannat. Jag hinner tänka att jag kanske borde ta mig av henne men det går snabbt och jag är orolig att jag ska tappa både henne och ramla om jag hoppar av. Men sen hamnar vi för nära kanten på höger sida, hon trampar fel och vi rasar ner för slänten och får med oss övre taggtråden. Ner i kohagen. Jag flyger av henne men håller instinktiv kvar tyglarna. ramlar mjukt på gräset och kommer upp på fötterna. Jossan ligger lite i nedförsbacke och kämpar för att ta sig upp, taggtråd mellan benen men som tur var är den spänd. Hon kommer upp men står på ena sidan taggtråden och jag på andra, Höger bakben får hon kämpa med men sen tar hon sig fri.
Min första tanke är att se om hon skadat sig och min andra är att korna är nära. Men hon både står på benen och verkar kuna stödja och far runt mig, även hon skärrad. Jag beslutar mig för att försöka hitta en väg ut ur hagen och går bort från korna. Jossan rusar runt mig och det är inte helt lätt att få henne att lyssna. Men som tur var hittar jag ett ställe där det går att öppna hagen i bortre änden och korna håller sig på avstånd. Ute ur hagen har vi hamnat i villaägarens trädgård och vi genar över hans gräsmatta. Han kommer ut och jag försöker förklara med andan i halsen vad som hänt. Ute på grusvägen tittar jag igenom Jossan. Hon verkar uppenbarligen kunna gå, hon blöder inte kraftigt och såren ser inte så illa ut. Men jag är orolig att när chocken släpper så kanske även blodflödet gör det. Jag tänker en kort stund över vem jag ska ringa efter hjälp, såhär i efterhand är jag så tacksam att jag tog med mig mobilen och inte lämnade den i stallet. Så kommer jag på att ulle min tränare är i stallet och hon har ganska mycket erfarenhet av hästar som skadat sig så jag ringer henne. Vi kommer fram till att det bästa är att jag tar mig hem per fot, att lasta in i transport skulle troligen ta längre tid. Hon ska ringa veterinär under tiden. Så jag börjar traska hem och är ganska tacksam för alla de promenader vi tagit under jossans konvecalens. annars hade jag antagligen blivit översprungen både en och två gånger. Hemma i stallet har Ulle fått tag på en distriktsveterinär som ska komma. Jag sadlar av och går igenom Jossans sår och tar ut henne och spolar av alla sår jag kan hitta. Sen får hon gå in i boxen.
Jag är chockad men mest bara oändligt ledsen och orolig. Veterinären kommer ungefär en halvtimme-timme senare? Hon undersöker det största såret som går tvärs över Höger bak. Övriga sår behöver bara tvättas. Såret har sårfickor och efter övervägande med hennes kollegor per telefon kommer de fram till att det ska dräneras och sys. Efter vad som känns som en evighet och med både lite yrsel från min sida - hanterar inte blod så bra. Så är Jossan inpackad och får åter gå in i boxen.
Än så länge har hon inte fått feber så förhoppningsvis så har inte såret blivit infekterat än, tempar henne flera gånger per dag och hon ska stå på boxvila så stilla som det går.
Dagarna efter kändes det som om chocken fortfarande inte släppt, var tvungen att inte tänka på händelsen för att inte börja gråta, men iochmed att Jossan verkar lugn och ändå pigg i sin box och inte fått någon feber så känns det bättre nu. Det är därför jag inte skrivit något förrens nu, men nu känns det bra att skriva om det och reflektera över vad som hänt. Vi har haft änglavakt. Det kunde ha gått så illa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart kan vara på G igen, men en viss oro känner jag. Jag har aldrig varit orolig över att rida ut ensam och aldrig känt att jag och jossan varit begränsade i vart vi gått, men nu tror jag att jag får tänka om lite. Uppenbarligen har min lite större röda koskräck och innan vi botat eller åtminstonde dämpat den så får jag nog hålla mig borta från kohagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar