Tankar om midsommar

Midsommar, liksom alla högtider är en tid att fröjdas, en tid att splittras.

Midsommar har inte så länge jag minns haft någon större betydelse i mitt liv, men så har jag aldrig varit mycket för högtider. Faktum är att nu när man blivit äldre känns det mindre viktigt för varje år att man "måste" samlas med familj/vänner för att fira Jul, Påsk, Midsommar, födelsedagar osv. Jag kan faktum tänka mig att sitta själv alla dessa högtider och antingen fira lite för mig själv eller helt enkelt bara strunta i det och göra det jag gör varje vardag eller på ordinarie helgdag.

Men midsommar har fått en lite ny betydelse, Midsommaren för två år sedan så träffade jag min nuvarande pojkvän, som är min stora kärlek i detta liv. Så frågan är om detta är en dag man ska fira trots allt, kanske lite. Pojkvännen som egentligen inte är mer för högtider än jag verkar trots allt ta Midsommar lite mer på allvar just på grund av kärleksaspekten. Jag har en känsla av att han väldigt gärna vill vara med mig på midsommar. Men så trodde han att han inte skulle ha sin 18-åriga dotter hemma hos sig på midsommar, men så har dotterns mor bokat hotellrum med sin sambo och därmed får dottern vara hos Christian. Jag kan själv läsa mellan raderna den lite krasst konstaterande av hur hans ex:s göranden ständigt sätter prägel även på vårat förhållande genom sitt agerande och jag känner hur jag kämpar med att avskärma mig från att kritisera och att låta mig påverkas av hennes handlande. Vilket gör att jag distansierar mig sakta men säkert från viktiga delar av Christians liv som jag egentligen så gärna vill vara en del av.

Dottern vill gå på ett kalas som anordnas av dem som vi träffades hos för två år sen, Janne och Anna. Inte på grund av att hon har nära vänner på detta kalas men på grund av att de som anordnar kalaset har jämnåriga barn, som hon träffat på de tidigare midsommar-kalasen och vid några fler tillfällen. Anna och Janne som anordnar kalaset tillhör min kompis Malenas bekantskapskrets och är inga jag känner och jag har inte lärt känna dem även om jag träffat dem ett par gånger efter den midsommaren. Men jag kommer att jobba till 17 på midsommar och när jag gjorde det förra gången så kom jag till samma fest och var långtifrån i rätt stämning. Faktum är att jag redan dagarna innan ångrade att jag tackat ja och redan innan jag kom till kalaset önskade att jag bara kunde åka hem och sitta i min stuga, gärna i sällskap av Christian men för övrigt kände jag inte för att träffa folk. Så jag gjorde inget trevligt inslag i festen och har för mig att jag gick och la mig i tältet ganska tidigt. Jag känner inte för att göra samma miss i år så ganska tidigt, redan innan Christian visste att han skulle ha dottern hemma hos sig så hade jag gjort klart för honom att jag tackat nej till att vara med på festen hos Janne och Anna. Vi hade pratat om att vara tillsammans med Christians bror, Lollo och hans flickvän Annelie och det kändes mer lockande i mina ögon. Men Christians dotter vill inte tillbringa midsommar med två äldre "par" med inga jämnåriga vilket jag kan förstå. Så Christian är splittrad. Han vill vara med mig & han vill göra sin dotter till lags. Men jag känner inte för att gå på festen bara för att han vill träffa mig och för att hans dotter vill gå dit. Han kan träffa mig vilken dag som helst, även om det inte är Dagen.

Jag har sagt till honom att jag bryr mig inte hur han gör, för mig är inte midsommar en viktig högtid, även om det är dagen vi firar vårat "jubileum" på. För mig är det helt ok att sitta ensam. Han har i princip bestämt sig för att gå på festen men han har insett att han inte kan göra både som han vill och som han "bör" och är splittrad och det känns som han ursäktar sitt val och sina prioriteringar. Prioriteringar som jag har full förståelse, för vilken förälder sätter inte sina barn i första rummet oavsett vilken ålder de har?

Det är precis i detta dilemma som jag kan känna mig att det är detta som jag tycker är det absolut värsta med att ha barn. Att känna sig tvingad att göra och anpassa sig för sina barns bästa. Man vill så gärna göra dem till lags, att deras lycka på något sätt är viktigare än ens egen. Men i slutändan vem vinner på det? Blir barnens uppväxt lyckligare för att föräldrarna ständigt får stå bak och göra saker man uppenbarligen inte har lust att göra? Är föräldrarna lyckligare för att deras barn är lyckliga? Fast alla föräldrar vet att barn sällan blir lyckliga bara för att de får sin vilja igenom. När man ger efter för de skuldkänslor man som förälder har gentemot sina barn leder i sin tur bara att man känner att man försummar någon annan, och men egentligen är det bara sig själv man i försummar.