Dålig fingertoppskänsla eller otur?

Har jag dålig fingertoppskänsla eller bara ren och skär otur? Eller beror det på att jag är för dålig på att stå på mig vad jag egentligen vill?

Funderar mycket på detta men känner mig just nu uppgiven och med tanke på vad som hänt under det gångna året så börjar jag på allvar överväga om dethär med hästar är något för mig.

Jossan var under igångsättning, när vi brakade igenom taggtråden vid kohagen. Jag har ältat ett antal gånger, om... om jag tagit en annan väg, om jag lättat på tyglarna och drivit på istället för att hålla in, om jag hoppat av ... osv osv. Såret läkte som tur var bra och jag hann nog rida två gånger innan hon plötsligt en dag kändes motvillig och seg. Red en dag till och när jag tittade ner insåg jag att skulderbladen rörde sig väldigt osymetriskt, på vänster sida stack övre delen av bladet upp och bildade en grop mot halsen vid varje steg. Detta kändes inte alls bra så efter ett par dagars vila och ingen förbättring åkte vi in till kliniken, valde Åby då de hade en kiropraktor/osteopat på plats och eftersom jag misstänkte att det var mer en muskulär skada än något annat då hon varken var halt eller kändes så osymetrisk att rida som hon såg ut. Kiropraktorn kliade sig i huvudet böjde och klämde och konstaterade att det sannolikt var en muskulär bristning på insidan av skulderbladet. Vila 5-6veckor med smärtstillande - Metacam. Helst i mindre hage och med lugn kompis.

Detta är en skada som antagligen uppstått i hagen. Där hon gått med flocken på fem till hästar, jag hade helst velat haft henne i en mindre gräshage med min egna ponny som är mer intressera av mat än av att springa. Men på grund av hur stallet använder sina hagar fanns det inte några möjligheter att ha det så. Så valet stod mellan att ha kvar henne med min ponny i vinterhagen/sjukhagen eller släppa ihop henne med den större flocken på sommarbetet. Jag valde det senare och tänkte att det får bära eller brista, hellre en glad häst med kompisar och som får njuta av det som är det bästa med sommaren än en ensam och olycklig häst. Men även lite av bekvämlighet för matte då en häst i boxen hade inneburit att jag fått göra allt jobb själv. Sen gick det som det gick, ett steg framåt och fyra steg tillbaka. ännu mer vila. Vet inte ens om jag ska vara glad eller olycklig över att det är en "ny" skada eller sörja över att det inte var den gamla, ibland känner jag mig bara så trött att jag önskar att jag inte hade några hästar. eller att de antingen var obotligt sjuka eller kärnfriska så man inte går med det lilla hoppet om Kanske. Kanske blir de bra igen men samtidigt vågar man inte hoppas för man vill inte bli besviken. Längtan efter att man äntligen ska få göra allt det roliga istället för som nu slita med allt det tråkiga som vi alla mår psykiskt dåligt av. Jag vet ärligt talat inte vem som är mest frustrerad av oss.

Lilla Amanda ponnyn har det gått framåt för, söt som socker och snäll för det mesta men lite bus i ögat när hon vill något. Vi har ridit lite längre sträckor och kommit upp i lite längre sträckor av galopp och trav även om hon ganska snabbt blir flåsig. Hon är inte världens snabbaste men otroligt rolig och charmig att rida på sitt sätt. Nu när jossan fick sin senaste skulderblads diagnos så fick jag äntligen framförhandlat att jag fick lov att dela av sommarhagen och använda den bortre delen till Jossan och amanda men tyvärr är detta den del som hästarna av någon anledning inte gillar så den är väldigt mycket mat kvar i. Amanda och jossan fick gå där halvtid till att börja med nån vecka och sen släppte jag dem på heltid. I fredags red jag Amanda i paddocken och efteråt ställde jag in henne i boxen där hon fick vila några timmar. När jag skulle leda ut dem till hagen så haltade hon och släpade liksom vänster framben. Jag trodde att hon sträckt sig eller likande så hon fick boxvila under natten istället. På morgonen tittade jag till henne och hon var bra igen så jag släppte ut henne i hagen igen. Lördagen tog jag en promenad med henne och tyckte hon såg ok ut. Båda stod inne ett par timmar på em/kvällen

Söndag morgon tittade jag till dem i hagen när jag skulle iväg och vara funktionär på en tävling och jag såg att Amanda var stapplig. Det var bara att vända, ta in Amanda som var ovillig att röra sig och ringa till veterinären. De värsta farhågorna kändes besannade, och då har jag både blivit varnad och själv redan insett och försökt gå till motangrepp mot den fruktade fången som så många ponnier drabbas av. Den senaste veckan har jag bla börjat använda och försökt passa in en betesreducerare på Amanda men det är inte helt lätt att få green guarden att sitta bra då hon är för stor för ponny storleken och lite för liten egentligen för Full.

Veterinären konstaterade att hon har en del fångsymptom. varm och lite puls i alla hovar. Ovillig att röra sig, ingen feber men samtidigt så släpade hon fortfarande lite på vänster fram och veterinären tyckte att det mer tydde på något som satt högt. Men hon tyckte att vi skulle behandla det som fång och ta blodprov för att försöka se vad det verkligen är. Boxvila på mjukt underlag. på kvällen såg hon piggare ut och var hungrig! Men fortfarande ganska varm i hovarna. :( Jossan får nu gå ute ensam men är som tur var ganska lugn och hästarna i hagen bredvid verkar oftast hålla sig i närheten så hon ser dem.

Det känns som jag har dålig fingertoppskänsla. Jag ser en del av symptomen men reagerar för sent och har svårt att komma på vad det beror på. Med tanke på att hästar är så känsliga djur så får det ödestigra konsekvenser. Samma fingertoppskänsla som gör att jag kan köra en bil utan att märka att den låter konstigt innan den totalhavererar och jag tappar avgasröret eller får punka.

Så nu står jag med två sjuka hästar och inser att jag antingen måste få lite bra ridtimmar för att kompensera för all motgång jag haft och för att få min motivation att inte gå i graven. Just nu är det pest att vara hästägare.