Det går ner.

Efter att ha haft ett par veckor där allt känns toppen så har jag hamnat i en riktig svacka.

Jag har en underbar häst på lån. Det har inte ens känts jobbigt med den extra tid det tar i stallet inte ens när jag haft två hästar att rida. Jobbet har flytit på och tja företaget har väl legat lite på is men ingen kris på den fronten. Jag har haft en hel del "egen" tid på kvällarna när jag har suttit och läst manga eller skrivit.

Nu i veckan började jag med att försova mig på måndagen. jag stängde av klockan och låg och slumrade och trodde att det var söndag. Därför reagerade jag inte när linnea kom in och undrade om hon kunde titta på tv. Vid nio vaknade jag upp (på två sätt) och insåg att det var måndag... stress. Jag hade gått och oroat mig en hel del för det sår som Gaston lyckats få på ena knäet och eftersom det började svullna blev det till att kalla på veterinären han kom ut 14:30. Så jag "skolkade" från jobbet. Både Gaston och Pomelo fick varsin penicilinkurer och sen släppte jag ut dem i hagen. Jag hatar verkligen att ge sprutor efter att jag var tvungen att ge mitt känsliga fullblod en penicilinkur, vi var inte överrens och på slutet var det nästan fullt krig. Som tur är kan Maria och jag hjälpas åt eftersom de ska sprutas två gånger om dagen. Gaston har även trampat av sig HF sko.

Tisdagen åte ut till stallet på morgonen för sprutning. När jag tar in killarna så haltar Gaston på vänster bak han har även ett bitmärke på vänser sida. :( Sprutade dem och släppte sen ut Pomelo. Gaston fick stå kvar i boxen i väntan på att telefontiderna för veterinären skulle infinna sig. Jag fick tag på en veterinär som bara konstaterade att hästarna i hagen uppenbarligen inte kom överrens. Sen hade hon inte tid att komma ut och la på luren. Fick efter väntan tag på veterinären som var ute i måndags och han sa att vila i box/sjukhage tills att penicilinkuren var över var det bästa. Så gaston fick gå ut i den lilla hagen han gått i våras. Jag var trött när jag kom hem det är gräs i luften och huvudet känns extra tungt. I fåtöljen framför tvn dåsade jag till, gjorde plättar till utflykten Linnea skulle göra på onsdagen  med dagis till Anten-Grafnäs och åka ånglok och när jag la Linnéa somnade jag till. Vaknade av att telefonen ringde och en mamma sa att hennes son gärna kom på linneas kalas på fredag. jag trodde det var onsdag morgon men när jag insåg att det fortfarande var tisdag kväll gick jag och la mig på riktigt.
Onsdagen vaknade tidig utvilad och pigg. Trodde jag hade koll på läget, fick med linneas matsäck och vi var på dagis ovanligt tidigt. En av fröknarna tog emot oss och allt kändes bra. Jag hade gott om tid trodde jag så jag åkte förbi posten och skickade ett par brev. när jag stog i entreen till jobbet så ringde mobilen. Det var från dagis. Jag hade glömt att lämna en bilbarnstol och utan den kunde inte Linnea få följa med på utflykten. klockan var då 8:20 de sa att de kunde vänta till 8:35 men sen var de tvugna att åka. Det kändes helt omöjligt i rusningstrafiken i bästa fall tar det ca 45min att ta sig hem. Men skuldkänslorna och att det bara inte gick att låta linnea stanna på dagis när de andra åkte på utflykt fick mig att köra som en bildåre och jag var framme vid dagis vid 8:40. Precis när jag kör in på dagis parkering ser jag barnen komma ner för backen och linnea kommer bärandes på en bilbarnstol. Fröken säger glatt, vi hittade en laila hade en stol. hade jag levt ut vad jag kände så hade jag i det ögonblicket strypt fröken. Varför ringde de inte?? jag som stressat som en dåre? och tänkt minst 5gånger att jag får skjutsa linnea till anten själv. Så det var bara att vända och åka tillbaka till jobbet. Sen som vanligt.

Visst är livet underbart ibland. *suck*