Att skiljas

Det är officiellt nu. Jag och sambon ska skilja oss. Det är jag som tagit beslutet. Jag har skrivit ner en del tankar, mest för att själv kunna sätta ord på hur jag känner.

"Att rasera någons värd och slänga ner honom på botten av de sju sorgernas hav på bekostnad av ens egen lycka är ett oerhört tungt val. Men ibland är det nödvändigt. Det är vad jag intalar mig själv. Men jag har oerhört dåligt samvete över att själv vara så lättad och på bra humör när jag ser hur han lider. Det är svårt att se framåt när han bara ser bakåt.

Går det att trösta någon när det är man själv som orsakat sorgen? Går det att säga att allt kommer bli bra när det enda han väntar på är att man vänder tillbaka? När man själv bara ser framåt och när man lämnar honom bakom sig.

Jag känner mig oerhörd lättnad över att jag har tagit beslutet att gå vidare och glädje när jag tänker på framtiden. Men jag kan se att han bara känner en oerhörd ångest och djupaste förtvivlan.

Det har gått tre månader sen jag sa till honom att jag vill skiljas. Då hade jag under flera år gått och tänkt på saken, gråtit en del tårar och känt mig både förtvivlad och olycklig. Inte hela tiden men tillräckligt många gånger för att inse att allt inte är bra. Jag har frågat mig själv många gånger, är det här så jag vill ha det? Vad kan vi göra för att saker ska bli bättre? Kan vår relation bli bättre? Finns det hopp? Det är så lätt att försöka leta fel, leta efter en syndabock. Visst är det alltid skönare att ha något konkret att peka på.

Jag planerar redan för min flytt. Jag har av en slump lyckats få en drömlägenhet som är helt idealisk för mitt framtida liv. En lägenhet på gården vid stallet. Troligen får jag tillgång till den i Juni/juli. Han har fortfarande inte accepterat att vi ska skilja oss. ”Jag vill inte” är det enda jag får till svar när jag försöker prata med honom. Sen lämnar han mig och går iväg och stänger inne sig i sin sorg. Det blir en mening åt taget och varje gång är det som att sticka i en ballong som pyser iväg och som sen är som en livlös trasa. Jag bor fortfarande kvar i vårat gemensamma hus. Troligen blir det så att han bor kvar där när jag har flyttat. För det mesta är vardagen precis som alltid. Vi pratar om vem som ska hämta Linnea, vad vi ska laga till mat och vem som ska lägga henne. Igår berättade jag för dottern. Sa till honom att hon hade rätt att veta. Hennes reaktion var sorg, men hon kom snabbt över det och började tänka framåt. Ställde konkreta 6års frågor som, Var ska katterna bo? Du får ta med min blomma kan du ta hand om den? Jag kommer att sakna dig när du inte är här. Hans reaktion var värre. Vi fick båda trösta honom. För honom är tanken att förlora sin familj och sin dotter det som tynger mest.

Skulle någon fråga mig varför? Har jag inget bra svar. För att vi inte har något gemensamt, för att kärleken från min sida har dött, för att jag inte kan se någon gemensam framtid. På familjerätten frågade de mig om det förekommit våld. Jag satt som ett frågetecken. Nej. Men insåg senare att så mycket lättare det hade varit att gå vidare om vi haft ett riktigt dåligt förhållande.

Samtidigt inbillar jag mig att om det funnits känslor både av vrede och passion så hade det kanske funnits mer hopp. De senaste åren har känts så känslokalla. Istället för att lära känna varandra bättre bara vet vi bara mindre och mindre om varandra. Ingen har brytt sig om att fråga och ingen har brytt sig om vad den andra känner.

För honom kom det som en chock att jag vill skilja mig. För mig kom det som en chock att han inte förstått och att han inte känt samma som jag. Vi lever i två olika världar. Pratar så sällan om saker som jag tycker är viktiga. Jag har ingen aning om vad han tycker är viktigt längre. Men är det mitt fel? Kanske skulle jag ha försökt prata mer med honom. Försökt komma närmare honom? När man inte har samma behov av närhet både fysiskt och psykiskt. För honom räcker det att jag är närvarande i huset, jag vill ha mer. En gemenskap som är mer djup.

Han säger att han vill hålla samman familjen. För mig är dotterns välbefinnande oerhört viktig men jag kan inte se att vårat känslokalla förhållande skulle skapa en bättre familj för henne än om hon levde med två skilda föräldrar som på varsitt håll mådde bättre. Men samtidigt förväntar jag mig att hon kommer att bo och umgås lika mycket med oss båda.

Jag är orolig för honom. Att han inte kommer återfå sitt självförtroende, komma över sin sorg och han inte kommer kunna se framåt. Men jag har samtidigt så svårt att trösta och försöka stödja honom. Jag vill inte vagga in honom i några falska förhoppningar. Vill inte vara personen han kan stödja sig mot."