Ack denna frustration som man upplever som hästintresserad mamma när dottern rider lektion på ridskolan. Ack dessa ridskoleponnier som absolut inte gör ett uns mer än vad de tvingas till. Det finns nog ingen gräns för den frustration man upplever när man sitter på läktaren och vill springa ner och rida till den otroligt loja ponnyn som tar varje chans till att stanna och som inte svarar varken för ponnysparkar eller rapp med spö.
Men det är klart barnen riskerar inte att ramla av i första taget på dessa "trygga" - eller rättare sagt halvdöda kreatur. och barnen kämpar på och ser trots allt lyckliga ut när lektionen är slut och inte bara för att eländet är över. Huvudsaken är väl att det går tryggt till och att barnen får verkligen lära sig att "rida". Fast en hel del ridskoleolater lär de nog ha med sig när de sen ska rida privathästar som skulle svara med full sken rakt fram om de behandlades med samma framåtdrivande hjälper som dessa ridskoleponnier måste handskas med för att överhuvudtaget lyfta på hovarna från marken.
Det är nästan så jag överväger att lämna läktaren och ta en joggingtur eller sätta mig i det varma fikarummet på behörigt avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar