Tyken ridlärarinna

Linnéa har ridit två gånger på den "nya" ridskolan och har redan tappat sugen. Typiskt. Det känns som det är lång väg kvar innan jag kan bli en ponnymamma. Hon trivdes bättre på den förra ridskolan där hon gick på ridlekis, nackdelen är att det var så jättelångt dit och att jag kände att det inte blev så mycket av "lektion" som jag hade hoppats på. Att bara leda runt henne kan jag säkert låna en ponny gratis för att göra. Jag hade hoppats att hon skulle lära sig att rida, dvs utan att jag behöver gå och leda i henne. Den gamla ridskolan fick hon oftast välja ponny och Linnéa såg till att ha samma ponny varje gång. Förrutom en gång men som hon sa då frågade fröken om hon ville byta och det gick hon motvilligt med på. Sen var ordinarie ridlärarinnan borta ett par gånger och det kom vikarier som inte visste vad vi gjort innan och som inte hade någon plan för vad som skulle göras.

På den nya ridskolan fick hon första gången en fläckig liten ponny som hon genast fäste sig vid. Den var både fin och trevlig. När vi var där andra gången och hon insåg att hon inte skulle få samma ponny bröt hon ihop och började gråta, sen var hon sur hela lektionen och hängde läpp trots att ponnien var jättesnäll den oxå.

Jag pratade med henne efteråt och förklarade att rider man på ridskola kan man inte förvänta sig att få samma ponnie varje gång. Det kan man ju bara få om man har egen :D Jag bad henne fundera på om hon vill fortsätta rida ändå. Nästa dag sa hon till mig att hon vill sluta. *suck*.

Men jag anar att det inte bara är ponnierna som är anledning till att hon vill sluta. Det var något med personkemin med Fröken på den nya ridskolan. Det kände jag redan första gången jag var där. Men kunde inte riktigt sätta tummen på det. Vi hade hälsat på Anders föräldrar kvällen innan och jag hade glömt mina stallbyxor hemma. Så när jag dök upp i stallet i mina fina jobbyxor så var det självklart att ridlärarinnan skulle tro att jag var en stadsmänniska utan hästvana. Linnéa har en ganska ovanlig ridhjälm som är rosa och som ser ut som en cykelhjälm, men det är en hjälm som är väldigt vanlig inom distansritt och fälttävlan. Såklart var ridfröken tvungen att säga när vi gick in i paddocken att man inte får rida med cykelhjälm. Men dethär är en ridhjälm. Som tur var accepterade hon det direkt.

Ridlärarinnan var mer aktiv än den på förra stället hon gav goda råd och instruerade hur de skulle rida. Linnea hade konstant lite långa tyglar och ridlärarinnan tog in oss i mitten och visade hur man kunde korta tyglarna utan att släppa tyglarna genom att ta båda tyglarna i ena handen och dra med andra. Men Linnea vägrade att göra på det sättet utan drog ut händerna åt sidan och lyckades på så sätt korta båda tyglarna. Inte så smidigt men det funkade. I det stora hela kändes ridlektionen ok tyckte jag, förutom dendär lite gnagande känslan.

Om man säger som så, Linnea har ärvt mycket från sin far. Hon är öppen och glad, kan lägga av riktiga dunderfisar. Från mig har hon fått en ganska kort stubin och en otrolig motvilja till att bli "bossad" över. Tillsägelser som kommer med fel ton och attityd kan orsaka långsint, surhet och motvilja utöver det vanliga. Samt en obändlig vilja att göra tvärtemot. Var hon har fått sin pratgladhet från är ett mysterie för oss båda :)

Andra gången vi var på ridskolan började som sagt var med en smärre katastrof när hon inte fick samma häst. Men hon kom upp i sadeln efter mycket peppning från mitt håll. Det var riktigt lerigt i paddocken och jag insåg att gummistövlar hade slagit mina ridkängor med hästlängder, även om jag hade tagit på mig ett par bättre byxor denhär gången. Allt gick bra tills vi skulle trava, jag sprang och flåsade och tyckte det gick bra så andra gången vi skulle trava släppte jag tygeln och sprang brevid på någon halvmeters avstånd. Det skulle jag såklart inte gjort. Ridlärarinnan kallade in oss i mitten och hjälpte till att korta stigbyglarna och passade samtidigt på att säga åt mig att jag inte kunde släppa ponnyn, den kunde ju skutta iväg och att Linnea skulle konsentrera sig på att rida lätt och inte kunde bromsa. Jag nickade tamt och kontrade med att det hade varit bra med flera hål i stigläderna så man slapp snurra dem så mycket. Men det kontrade hon snabbt med att för många hål minerade stiglädrena så de gick sönder med tyngre ryttare. Linnea hade nu tappat sugen på att trava och vi skrittade istället innanför.

Jag kan hålla med om det ridlärarinnan sa om att inte släppa ponnyn i trav, det är helt ok. Men det som jag inte tycker är ok är den tykna attityden hon hade när hon sa det. Det kan handla om så små nyanser men efteråt så sa även Anders som stog brevid och tittade att han gillade den gamla ridskolan bättre. Jag svarade Ja hon är ganska tyken va, för då slog det mig plötsligt vad det var jag letat efter. Ja det tyckte Anders oxå och han är mycket sämre än mig på att läsa av människor.

Så här står vi, en ridskola där man inte lär sig så mycket men de är trevliga, en ridskola där de är otrevliga men där man antagligen lär sig en hel del. Hur var det nu, tredje gången gilt ;)