söndag 3 juni 2012
Tidig middag
hm är det sen lunch eller tidig middag när man äter första målet efter frukost vid 16:30? Antagligen sen lunch eftersom det blev en sen start på dagen.
klaga på livet
Man har inte mycket att klaga på sin livssituation när man inte tycker man har tid & råd med saker man gör för att det är roligt, då har man trots allt haft tur i livet.
Attraktion
Läser en lång tråd på ett forum, har bara hunnit de första sidorna och skummar en hel del men det väcker många tankar.
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1151506
För er som inte orkar läsa hela, sammanfattningvis är tråden skapad av en tjej vars partner har gått upp i vikt. Hon finner honom oattraktiv, osexig och försöker få honom att gå ner i vikt utan att lyckas. Vad ska hon göra?
Tråden får mig börja tänka.
För mig handlar det inte om att det specifikt är partnerns fetma som är det stora problemet. Problemet är vad man är attraherad av hos sin partner.
För mig är det livsviktigt i ett förhållande att det finns attraktion. Både fysisk och psykisk. Man kan älska varandra utan att vara attraherad men då är det mer ett platoniskt förhållande och jag kan tänka mig att när man blir äldre så glider man lätt in i ett förhållande som är mer platoniskt. Men nu pratar jag om 70+ när man kanske inte har lika stort behov av sexuell tillfredställelse.
Lika väl som jag söker efter en partner med ett visst utseende så söker jag även efter en partner med vissa egenskaper. Det jag gillar med min partner för tillfället är många saker men framför allt att han faktiskt i mina ögon har en kropp jag tänder på och att han är en man som tar väldigt mycket intiativ och att hans personlighet passar mig.
Om de fysiska och psykiska förutsättningarna ändras får man personligen känna efter om de påverkar ens attraktion till ens partner och om man själv upplever det som ett stort problem eller bara en lätt irritation. Nu räknar jag med att man utövar den bra typen av förhållande där man känner att man kan disskutera allt med sin partner.
Samtidigt vill jag att min partner ska vara attraherad av mig. Den dagen jag inte intresserar mig av huruvida han är attraherad av mig, den dagen kan så som jag tänker idag säga att jag slutat älska honom. En relation kräver att man anstränger sig, det är inte något man bara har och inte behöver underhålla. Om man inte underhåller sin relation så är jag helt säker på att kärleken dör ut. Men många förhållanden är kärlekslösa och går enbart på rutin. Men vem vill ha ett sådant förhållande? Alla vill känna sig älskade, åtrådda och omtyckta och den viktigaste av allt och det är väl en klar fördel om det är ens partner som ger en mest av detta. Min partner har sagt att han gillar att jag har långt hår, han gillar att jag rakar mig och han har även retat mig för min putmage. Inte på den nivån att om jag inte uppfyller det så kommer han sluta älska mig och han kommer inte göra slut. Men det är självklart jag tänker på saken och överväger innan jag klipper mig korthårig. Men även vice versa, jag har kanske inte uttalat det men skulle han sluta ta intiativ, börja ligga på soffan eller sitta framför datorn och sluta sköta sin kropp så är jag ganska säker på att jag skulle bli mindre attraherad av honom och tillslut även kanske överväga att lämna honom
Motsatsen till att vara attraherad av någon är att känna att partner är motbjudande. Om man finner sin partner motbjudande, man inte vill ha fysisk kontakt eller tycker att han har åsikter och personlighetsdrag som man finner motbjudande. Hur länge kan man älska någon då?
http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1151506
För er som inte orkar läsa hela, sammanfattningvis är tråden skapad av en tjej vars partner har gått upp i vikt. Hon finner honom oattraktiv, osexig och försöker få honom att gå ner i vikt utan att lyckas. Vad ska hon göra?
Tråden får mig börja tänka.
För mig handlar det inte om att det specifikt är partnerns fetma som är det stora problemet. Problemet är vad man är attraherad av hos sin partner.
För mig är det livsviktigt i ett förhållande att det finns attraktion. Både fysisk och psykisk. Man kan älska varandra utan att vara attraherad men då är det mer ett platoniskt förhållande och jag kan tänka mig att när man blir äldre så glider man lätt in i ett förhållande som är mer platoniskt. Men nu pratar jag om 70+ när man kanske inte har lika stort behov av sexuell tillfredställelse.
Lika väl som jag söker efter en partner med ett visst utseende så söker jag även efter en partner med vissa egenskaper. Det jag gillar med min partner för tillfället är många saker men framför allt att han faktiskt i mina ögon har en kropp jag tänder på och att han är en man som tar väldigt mycket intiativ och att hans personlighet passar mig.
Om de fysiska och psykiska förutsättningarna ändras får man personligen känna efter om de påverkar ens attraktion till ens partner och om man själv upplever det som ett stort problem eller bara en lätt irritation. Nu räknar jag med att man utövar den bra typen av förhållande där man känner att man kan disskutera allt med sin partner.
Samtidigt vill jag att min partner ska vara attraherad av mig. Den dagen jag inte intresserar mig av huruvida han är attraherad av mig, den dagen kan så som jag tänker idag säga att jag slutat älska honom. En relation kräver att man anstränger sig, det är inte något man bara har och inte behöver underhålla. Om man inte underhåller sin relation så är jag helt säker på att kärleken dör ut. Men många förhållanden är kärlekslösa och går enbart på rutin. Men vem vill ha ett sådant förhållande? Alla vill känna sig älskade, åtrådda och omtyckta och den viktigaste av allt och det är väl en klar fördel om det är ens partner som ger en mest av detta. Min partner har sagt att han gillar att jag har långt hår, han gillar att jag rakar mig och han har även retat mig för min putmage. Inte på den nivån att om jag inte uppfyller det så kommer han sluta älska mig och han kommer inte göra slut. Men det är självklart jag tänker på saken och överväger innan jag klipper mig korthårig. Men även vice versa, jag har kanske inte uttalat det men skulle han sluta ta intiativ, börja ligga på soffan eller sitta framför datorn och sluta sköta sin kropp så är jag ganska säker på att jag skulle bli mindre attraherad av honom och tillslut även kanske överväga att lämna honom
Motsatsen till att vara attraherad av någon är att känna att partner är motbjudande. Om man finner sin partner motbjudande, man inte vill ha fysisk kontakt eller tycker att han har åsikter och personlighetsdrag som man finner motbjudande. Hur länge kan man älska någon då?
fredag 1 juni 2012
sårvård
Ja de senaste dagarna har till största del bestått av sårvård och mockning. Har mockat Jossans box två gånger om dagen och kör ut två fulla kärror. Boxvila *suck*.
har tempat och ingen feber och såret ser ut att läka bra. Har lagt om bandaget två gånger, i måndags och igår (torsdags). Jag åkte en sväng förbi Åby kliniken och shoppade loss. Pratade lite med dem och hörde att de tyvärr ska stänga ner :o
Men jag är uppenbarligen ganska dålig på att lägga bandage, funderar på om jag lindar för löst för det glider ner :p
Får nog byta imorgon igen och på tisdag ska styngen tas.
Amanda har fått lite halvdann motion, har inte känt mig superambitiös och igår när jag gick ut i stallet vid 22 och hade tänkt att försöka tömköra/longera så var det som en dammig dimma över paddocken - lektion och då försvann den sista lusten att göra något. Så borstade på båda och sen fick de gå in i sina boxar igen.
har tempat och ingen feber och såret ser ut att läka bra. Har lagt om bandaget två gånger, i måndags och igår (torsdags). Jag åkte en sväng förbi Åby kliniken och shoppade loss. Pratade lite med dem och hörde att de tyvärr ska stänga ner :o
Men jag är uppenbarligen ganska dålig på att lägga bandage, funderar på om jag lindar för löst för det glider ner :p
Får nog byta imorgon igen och på tisdag ska styngen tas.
Amanda har fått lite halvdann motion, har inte känt mig superambitiös och igår när jag gick ut i stallet vid 22 och hade tänkt att försöka tömköra/longera så var det som en dammig dimma över paddocken - lektion och då försvann den sista lusten att göra något. Så borstade på båda och sen fick de gå in i sina boxar igen.
måndag 28 maj 2012
Vurpat över taggtråd
Ett steg fram och två tillbaka, det är valsen man dansar när man dansar med hästar, eller?
Hade jag varit antik grek hade jag troligen trott att jag drabbats av högmod. Det finns ju alltid en risk med att sitta och tänka att Nu går det bra. För enligt murphy så lär allt skita sig tillslut.
Det var en härlig uteritt i torsdags när jag satt på min fina Jossan i t-shirt och sommarvärmen var precis lagom. Vägvalet. Ja livet är fullt av dåliga välval men det är nog först i efterhand som man inser att man valt fel och för det mesta har man nog inte valt fel det bara blev fel.
Genom säveskogen och sen ut på grusvägen, där fick jag åter smaka på hennes härliga trav och jag kunde bara njuta och tycka det var så kul att jag äntligen kunde trava lite längre. Så jag beslutade mig för att välja att följa grusvägen istället för att rida in på de små stigarna. Förbi det fina röda huset med den välskötta och blomsterfyllda rabatterna. Sen förbi huset nedför slänten på höger. Jossan hade känts lite skeptisk i början av ridturen och stått emot lite i skritten. inne i skogen hade det släppt och hon hade traskat på med bra framåtbjudning. Men igen så kändes det som hon stod emot. Hon blåste och spände sig. Jag tittade längre fram och konstaterade att de troligen släppt ut korna på bete, längre fram trodde jag. Så jag drev på och vi fortsatte en bit till. Grusvägen går lite uppför och jag siktade in mig på en brunn där backen nedför började. Där skulle vi vända. På vänster sida en stenig slänt uppför, på höger sida en slänt nedför och taggtråd. Jossan stannar till och blåser ljudligt och kastar sig plötsligt runt. Jag hänger med och vänder tillbaka henne. Det är inte ok att självmant ge sig av åt annat håll än vad matte tycker. Några små steg till framåt och plötsligt prasslar det till i buskarna på höger sida och det kommer ut två kor ca 5-10m framför oss :o
Jossan får panik och slänger sig runt. Jag håller i tyglarna för att hon inte ska rusa iväg och försöker få stopp på henne och hon snurrar och halvreser sig om varannat. Jag hinner tänka att jag kanske borde ta mig av henne men det går snabbt och jag är orolig att jag ska tappa både henne och ramla om jag hoppar av. Men sen hamnar vi för nära kanten på höger sida, hon trampar fel och vi rasar ner för slänten och får med oss övre taggtråden. Ner i kohagen. Jag flyger av henne men håller instinktiv kvar tyglarna. ramlar mjukt på gräset och kommer upp på fötterna. Jossan ligger lite i nedförsbacke och kämpar för att ta sig upp, taggtråd mellan benen men som tur var är den spänd. Hon kommer upp men står på ena sidan taggtråden och jag på andra, Höger bakben får hon kämpa med men sen tar hon sig fri.
Min första tanke är att se om hon skadat sig och min andra är att korna är nära. Men hon både står på benen och verkar kuna stödja och far runt mig, även hon skärrad. Jag beslutar mig för att försöka hitta en väg ut ur hagen och går bort från korna. Jossan rusar runt mig och det är inte helt lätt att få henne att lyssna. Men som tur var hittar jag ett ställe där det går att öppna hagen i bortre änden och korna håller sig på avstånd. Ute ur hagen har vi hamnat i villaägarens trädgård och vi genar över hans gräsmatta. Han kommer ut och jag försöker förklara med andan i halsen vad som hänt. Ute på grusvägen tittar jag igenom Jossan. Hon verkar uppenbarligen kunna gå, hon blöder inte kraftigt och såren ser inte så illa ut. Men jag är orolig att när chocken släpper så kanske även blodflödet gör det. Jag tänker en kort stund över vem jag ska ringa efter hjälp, såhär i efterhand är jag så tacksam att jag tog med mig mobilen och inte lämnade den i stallet. Så kommer jag på att ulle min tränare är i stallet och hon har ganska mycket erfarenhet av hästar som skadat sig så jag ringer henne. Vi kommer fram till att det bästa är att jag tar mig hem per fot, att lasta in i transport skulle troligen ta längre tid. Hon ska ringa veterinär under tiden. Så jag börjar traska hem och är ganska tacksam för alla de promenader vi tagit under jossans konvecalens. annars hade jag antagligen blivit översprungen både en och två gånger. Hemma i stallet har Ulle fått tag på en distriktsveterinär som ska komma. Jag sadlar av och går igenom Jossans sår och tar ut henne och spolar av alla sår jag kan hitta. Sen får hon gå in i boxen.
Jag är chockad men mest bara oändligt ledsen och orolig. Veterinären kommer ungefär en halvtimme-timme senare? Hon undersöker det största såret som går tvärs över Höger bak. Övriga sår behöver bara tvättas. Såret har sårfickor och efter övervägande med hennes kollegor per telefon kommer de fram till att det ska dräneras och sys. Efter vad som känns som en evighet och med både lite yrsel från min sida - hanterar inte blod så bra. Så är Jossan inpackad och får åter gå in i boxen.
Än så länge har hon inte fått feber så förhoppningsvis så har inte såret blivit infekterat än, tempar henne flera gånger per dag och hon ska stå på boxvila så stilla som det går.
Dagarna efter kändes det som om chocken fortfarande inte släppt, var tvungen att inte tänka på händelsen för att inte börja gråta, men iochmed att Jossan verkar lugn och ändå pigg i sin box och inte fått någon feber så känns det bättre nu. Det är därför jag inte skrivit något förrens nu, men nu känns det bra att skriva om det och reflektera över vad som hänt. Vi har haft änglavakt. Det kunde ha gått så illa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart kan vara på G igen, men en viss oro känner jag. Jag har aldrig varit orolig över att rida ut ensam och aldrig känt att jag och jossan varit begränsade i vart vi gått, men nu tror jag att jag får tänka om lite. Uppenbarligen har min lite större röda koskräck och innan vi botat eller åtminstonde dämpat den så får jag nog hålla mig borta från kohagarna.
Hade jag varit antik grek hade jag troligen trott att jag drabbats av högmod. Det finns ju alltid en risk med att sitta och tänka att Nu går det bra. För enligt murphy så lär allt skita sig tillslut.
Det var en härlig uteritt i torsdags när jag satt på min fina Jossan i t-shirt och sommarvärmen var precis lagom. Vägvalet. Ja livet är fullt av dåliga välval men det är nog först i efterhand som man inser att man valt fel och för det mesta har man nog inte valt fel det bara blev fel.
Genom säveskogen och sen ut på grusvägen, där fick jag åter smaka på hennes härliga trav och jag kunde bara njuta och tycka det var så kul att jag äntligen kunde trava lite längre. Så jag beslutade mig för att välja att följa grusvägen istället för att rida in på de små stigarna. Förbi det fina röda huset med den välskötta och blomsterfyllda rabatterna. Sen förbi huset nedför slänten på höger. Jossan hade känts lite skeptisk i början av ridturen och stått emot lite i skritten. inne i skogen hade det släppt och hon hade traskat på med bra framåtbjudning. Men igen så kändes det som hon stod emot. Hon blåste och spände sig. Jag tittade längre fram och konstaterade att de troligen släppt ut korna på bete, längre fram trodde jag. Så jag drev på och vi fortsatte en bit till. Grusvägen går lite uppför och jag siktade in mig på en brunn där backen nedför började. Där skulle vi vända. På vänster sida en stenig slänt uppför, på höger sida en slänt nedför och taggtråd. Jossan stannar till och blåser ljudligt och kastar sig plötsligt runt. Jag hänger med och vänder tillbaka henne. Det är inte ok att självmant ge sig av åt annat håll än vad matte tycker. Några små steg till framåt och plötsligt prasslar det till i buskarna på höger sida och det kommer ut två kor ca 5-10m framför oss :o
Jossan får panik och slänger sig runt. Jag håller i tyglarna för att hon inte ska rusa iväg och försöker få stopp på henne och hon snurrar och halvreser sig om varannat. Jag hinner tänka att jag kanske borde ta mig av henne men det går snabbt och jag är orolig att jag ska tappa både henne och ramla om jag hoppar av. Men sen hamnar vi för nära kanten på höger sida, hon trampar fel och vi rasar ner för slänten och får med oss övre taggtråden. Ner i kohagen. Jag flyger av henne men håller instinktiv kvar tyglarna. ramlar mjukt på gräset och kommer upp på fötterna. Jossan ligger lite i nedförsbacke och kämpar för att ta sig upp, taggtråd mellan benen men som tur var är den spänd. Hon kommer upp men står på ena sidan taggtråden och jag på andra, Höger bakben får hon kämpa med men sen tar hon sig fri.
Min första tanke är att se om hon skadat sig och min andra är att korna är nära. Men hon både står på benen och verkar kuna stödja och far runt mig, även hon skärrad. Jag beslutar mig för att försöka hitta en väg ut ur hagen och går bort från korna. Jossan rusar runt mig och det är inte helt lätt att få henne att lyssna. Men som tur var hittar jag ett ställe där det går att öppna hagen i bortre änden och korna håller sig på avstånd. Ute ur hagen har vi hamnat i villaägarens trädgård och vi genar över hans gräsmatta. Han kommer ut och jag försöker förklara med andan i halsen vad som hänt. Ute på grusvägen tittar jag igenom Jossan. Hon verkar uppenbarligen kunna gå, hon blöder inte kraftigt och såren ser inte så illa ut. Men jag är orolig att när chocken släpper så kanske även blodflödet gör det. Jag tänker en kort stund över vem jag ska ringa efter hjälp, såhär i efterhand är jag så tacksam att jag tog med mig mobilen och inte lämnade den i stallet. Så kommer jag på att ulle min tränare är i stallet och hon har ganska mycket erfarenhet av hästar som skadat sig så jag ringer henne. Vi kommer fram till att det bästa är att jag tar mig hem per fot, att lasta in i transport skulle troligen ta längre tid. Hon ska ringa veterinär under tiden. Så jag börjar traska hem och är ganska tacksam för alla de promenader vi tagit under jossans konvecalens. annars hade jag antagligen blivit översprungen både en och två gånger. Hemma i stallet har Ulle fått tag på en distriktsveterinär som ska komma. Jag sadlar av och går igenom Jossans sår och tar ut henne och spolar av alla sår jag kan hitta. Sen får hon gå in i boxen.
Jag är chockad men mest bara oändligt ledsen och orolig. Veterinären kommer ungefär en halvtimme-timme senare? Hon undersöker det största såret som går tvärs över Höger bak. Övriga sår behöver bara tvättas. Såret har sårfickor och efter övervägande med hennes kollegor per telefon kommer de fram till att det ska dräneras och sys. Efter vad som känns som en evighet och med både lite yrsel från min sida - hanterar inte blod så bra. Så är Jossan inpackad och får åter gå in i boxen.
Än så länge har hon inte fått feber så förhoppningsvis så har inte såret blivit infekterat än, tempar henne flera gånger per dag och hon ska stå på boxvila så stilla som det går.
Dagarna efter kändes det som om chocken fortfarande inte släppt, var tvungen att inte tänka på händelsen för att inte börja gråta, men iochmed att Jossan verkar lugn och ändå pigg i sin box och inte fått någon feber så känns det bättre nu. Det är därför jag inte skrivit något förrens nu, men nu känns det bra att skriva om det och reflektera över vad som hänt. Vi har haft änglavakt. Det kunde ha gått så illa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart kan vara på G igen, men en viss oro känner jag. Jag har aldrig varit orolig över att rida ut ensam och aldrig känt att jag och jossan varit begränsade i vart vi gått, men nu tror jag att jag får tänka om lite. Uppenbarligen har min lite större röda koskräck och innan vi botat eller åtminstonde dämpat den så får jag nog hålla mig borta från kohagarna.
onsdag 23 maj 2012
Pillertrillare
Jaha, har klarat mig utan piller i ungefär en vecka - Allergitabletter. Det har varit regnigt och blåsigt och lätt att andas. Men nu efter två dagar med högsommarvärme - +28grader så vaknade jag imorse med ett riktigt tungt huvud. Jag sover med dörren och fönstrena öppna för det blir så himla varmt uppe på mitt sovloft i stugan. Idag är det dags att böja med piller igen!
tisdag 22 maj 2012
Fundering arbete
Funderar på en arbetsrelaterat problem.
Skriver ner det för oftast så kommer jag fram till något bra bara jag får sorterat upp tankarna.
Det är två yngre killar som är inhyrda som konsulter på mitt jobb. Framför allt för att täcka upp när övrig personal har semester men även som extra resurser. Nu är det så att dessa yngre killar som jobbat i lite mer än ett halvår verkar lite tappa fokus. Deras arbetsmoral visar mer och mer tecken på att inte vara på topp.
Jag är inte perfekt men om man inte fokuserar på jobbet 100% så gör jag det inte med vilje synligt. Dessa killar gav i början ett ambitiöst intryck, men frågan är om de börjar tröttna på jobbet nu, de verkar oengerade och har en lite "slapp" attityd. kommer ofta sent på mornarna. Det är inte ovanligt att de ringer strax efter nio och antingen har försovit sig eller bara är sena av någon anledning. De glömmer även ibland sina tidiga pass vilket gjort att det varit obemannat på morgonen.
Senaste händelsen som verkligen fick mig att inse att dethär inte kommer att funka i längden och att de behöver en tillsägelse är att de satt och spelade något krigspel en eftermiddag, de var ganska högljudda och jag sa till dem att åtminstonde vara tysta. jag gick hem tidigt den dagen. Fick sen höra av en annan kollega att de varit utanför och kastat boll.
Så frågan är ska jag ta ett snack med dem eller ska jag "skvallra" och be min chef tillrättavisa dem?
Skriver ner det för oftast så kommer jag fram till något bra bara jag får sorterat upp tankarna.
Det är två yngre killar som är inhyrda som konsulter på mitt jobb. Framför allt för att täcka upp när övrig personal har semester men även som extra resurser. Nu är det så att dessa yngre killar som jobbat i lite mer än ett halvår verkar lite tappa fokus. Deras arbetsmoral visar mer och mer tecken på att inte vara på topp.
Jag är inte perfekt men om man inte fokuserar på jobbet 100% så gör jag det inte med vilje synligt. Dessa killar gav i början ett ambitiöst intryck, men frågan är om de börjar tröttna på jobbet nu, de verkar oengerade och har en lite "slapp" attityd. kommer ofta sent på mornarna. Det är inte ovanligt att de ringer strax efter nio och antingen har försovit sig eller bara är sena av någon anledning. De glömmer även ibland sina tidiga pass vilket gjort att det varit obemannat på morgonen.
Senaste händelsen som verkligen fick mig att inse att dethär inte kommer att funka i längden och att de behöver en tillsägelse är att de satt och spelade något krigspel en eftermiddag, de var ganska högljudda och jag sa till dem att åtminstonde vara tysta. jag gick hem tidigt den dagen. Fick sen höra av en annan kollega att de varit utanför och kastat boll.
Så frågan är ska jag ta ett snack med dem eller ska jag "skvallra" och be min chef tillrättavisa dem?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)