Attraktion

Läser en lång tråd på ett forum, har bara hunnit de första sidorna och skummar en hel del men det väcker många tankar.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1151506

För er som inte orkar läsa hela, sammanfattningvis är tråden skapad av en tjej vars partner har gått upp i vikt. Hon finner honom oattraktiv, osexig och försöker få honom att gå ner i vikt utan att lyckas. Vad ska hon göra?

Tråden får mig börja tänka.

För mig handlar det inte om att det specifikt är partnerns fetma som är det stora problemet. Problemet är vad man är attraherad av hos sin partner.

För mig är det livsviktigt i ett förhållande att det finns attraktion. Både fysisk och psykisk. Man kan älska varandra utan att vara attraherad men då är det mer ett platoniskt förhållande och jag kan tänka mig att när man blir äldre så glider man lätt in i ett förhållande som är mer platoniskt. Men nu pratar jag om 70+ när man kanske inte har lika stort behov av sexuell tillfredställelse.

Lika väl som jag söker efter en partner med ett visst utseende så söker jag även efter en partner med vissa egenskaper. Det jag gillar med min partner för tillfället är många saker men framför allt att han faktiskt i mina ögon har en kropp jag tänder på och att han är en man som tar väldigt mycket intiativ och att hans personlighet passar mig.

Om de fysiska och psykiska förutsättningarna ändras får man personligen känna efter om de påverkar ens attraktion till ens partner och om man själv upplever det som ett stort problem eller bara en lätt irritation. Nu räknar jag med att man utövar den bra typen av förhållande där man känner att man kan disskutera allt med sin partner.

Samtidigt vill jag att min partner ska vara attraherad av mig. Den dagen jag inte intresserar mig av huruvida han är attraherad av mig, den dagen kan så som jag tänker idag säga att jag slutat älska honom. En relation kräver att man anstränger sig, det är inte något man bara har och inte behöver underhålla. Om man inte underhåller sin relation så är jag helt säker på att kärleken dör ut. Men många förhållanden är kärlekslösa och går enbart på rutin. Men vem vill ha ett sådant förhållande? Alla vill känna sig älskade, åtrådda och omtyckta och den viktigaste av allt och det är väl en klar fördel om det är ens partner som ger en mest av detta. Min partner har sagt att han gillar att jag har långt hår, han gillar att jag rakar mig och han har även retat mig för min putmage. Inte på den nivån att om jag inte uppfyller det så kommer han sluta älska mig och han kommer inte göra slut. Men det är självklart jag tänker på saken och överväger innan jag klipper mig korthårig. Men även vice versa, jag har kanske inte uttalat det men skulle han sluta ta intiativ, börja ligga på soffan eller sitta framför datorn och sluta sköta sin kropp så är jag ganska säker på att jag skulle bli mindre attraherad av honom och tillslut även kanske överväga att lämna honom

Motsatsen till att vara attraherad av någon är att känna att partner är motbjudande. Om man finner sin partner motbjudande, man inte vill ha fysisk kontakt eller tycker att han har åsikter och personlighetsdrag som man finner motbjudande. Hur länge kan man älska någon då?