Kontrollfreak - redskapsgymnastik i kaos

Är det naturligt att man som mamma på dotterns (11år) första medverkan på en redskapsgymnastik sitter och vill gå in och styra upp lektionen??


Men herregud har de ingen ordning på barnen? Lite bättre organiserat får de väl ha det ... jag himlar med ögonen och får ägna mig åt lite djupandning för att inte skämma ut dottern och gå upp och säga till. Nej sanningen och säga det ligger inte i min natur att säga till men hela mitt inre vände sig i protest när jag betraktar hur barnen beteer sig och hur ledarna hanterar det.


De började med en "uppvärming" "killerball" där de jagar varandra med en boll, tog ca 20min...


Sen delar de upp barnen i två grupper där den ena ska hjula och den andra ska hoppa på liten studsbräda. Några av barnen kan inte hjula alls, istället för att fröken visar exakt hur man ska göra så förklarar hon lite och visar med armarna men med benen kvar på marken. Om jag minns det rätt så fick jag när jag var liten och gick på gympa göra något liten halvariant först, men här ska de göra hela hjulningen från början. Så barnen som inte kunde hjula gick det inte så bra för. De barnen som kan hjula gör det utan problem. Men några gör en hjulning på mattan och några fortsätter till mattan tar slut. Varför säger inte fröken till alla barn att hjula hela vägen? En hjulning och sen stå i kö i 5min ... ineffektivt! efter en kvart byter de övning och nu får dottern göra "ljushopp" - nu har några av barnen börjat tröttna och står och flamsar och tramsar och lyssnar inte alls på ledaren. Men ledaren ignorerar det istället för att säga till. Barnet som flamsar mest missar hur övningen ska gå till och hoppar och slår sig nästan... hehe. *visslar* suck. Efter ytterligare 15min är pinan över och ledarna försöker samla barnen i mitten med ganska segt resultat. jag känner hur jag igen vill styra upp dethela och ha en disiplin á la Trapp. tillslut är lektionen slut och jag får ta med dottern hem. Hon tyckte det hela var bra och vill gå igen, jag känner att nästa gång kommer jag släppa av henne och åka och handla.


Jag drar mig till minnes att vi var iväg med Amanda, Linnea och en kompis till linnea på gymkhana träning och där kände jag exakt samma sak, oorganiserat kaos med en ledare som inte hade rutin och vett att styra upp vad barnen höll på med vilket slutade med att några barn galopperade runt på slutet av lektionen medan de andra barnen skrittade runt på sina ponnier. Värdelöst. Är det bara jag som är kinkig eller är det ofta så att barnaktiviteter leds av personer som inte har kunskapen att lära ut och att organisera barnen. Ellerär det jag som är för hård?

Innebandy - mamma på tvären

Ja nu är jag en sån där dålig mamma igen.

En som inte ställer upp i vått och torrt. Utan bara sätter sig på tvären.

Ja jag är väldigt tvär idag. inte alls sammarbetsvillig.

När jag kom hem från jobbet igår så sa dottern att de ska på innebandyturnering hela dagen med klassen idag. jag har för mig att hon nämnt det tidigare men jag har inte fått någon mer information. Antagligen en av nackdelarna med delad vårdnad. Det skulle vara matsäck och de skulle vara borta hela dagen, faktiskt mer än hela dagen, Jag fick en kort påminnelselapp där det står att de ska vara på hisingen och att de inte är säkra på när de är tillbaka på skolan eftersom det beror på hur långt de kommer i turneringen.

Dottern hade beklagat sig då hon och några få andra inte ville vara med och spela och istället skulle få sitta på läktaren och heja på. Inte så roligt om man inte är intresserad. Det jag kände direkt var att hur ska jag lösa detta med skolskjutsen??

jag har ingen plats - och är inte ens säker på om skolskjutsen går med på att hämta upp henne någon annanstans än skolan, och ingen tid. Kändes sådär lagom kul. Försökte få tag på klasslärarinnan men hon hade såklart slutat, försökte även maila och kontakta via hjärnorget men inget svar. Så jag ringde och avbokade skolskjutsen och ställde in mig på att hon fick vara hemma, det är ju inte precis som att hon missar något viktigt. Pratade med hennes lärare som ringde mig imorse men då var ju jag redan på jobbet och skolskjutsen var avbokad. Hon nämnde att det var en aktivitet för att bygga klassens sammanhörighet. men att hon kunde ju få vara kvar på skolan i en annan klass under dagen. Lite försent. Hur nu det skulle vara mer givande?

Om jag minns rätt så hade vi liknande saker på min tid men de var utanför lektionstid. Om man ska ha det på lektionstid får man väl se till att barnen är tillbaka och färdiga samma tid som skolan slutar? De kan ju ha annat att göra utanför skolan.

Nej jag är inte alls en sammarbetsvillig förälder.

... inte skulle flytta? Väx upp SEB

Menade de väl?

 

Hemska tanke om barnen skulle bli hemma för evigt, vem har inte hört hemska historier om 34åriga "barn" som fortfarande bor hemma. Skärpning SEB och väx upp!

Prestationsångest i tidig ålder

Anade att det skulle komma, dagen när Linnéa tröttnade på sin skridskoskola, anade bara inte att det skulle komma så snart. Hon var ju ganska positiv till att börja två gånger i veckan nu som hennes lärarinna tyckte, men det visade sig bli på ett annat ställe med en annan lärare.

Pratade med henne igår och då nämnde hon snabbt att hon inte tyckte att skridskoskolan var rolig längre. Att hon ramlat och slagit sig och att hon hade fått ont och inte kunnat vara med på skolans idrott. Jag som mamma sa självklart till henne att hon fick åtminstonde fortsätta denna termin eftersom vi betalat för hela terminen. Vilket ledde till att hon blev riktigt ledsen och grät. Så det blev till att prata lite mer med henne. Det som kom fram var att hon känner prestationsångest, försöker "pressa sig" och göra övningar som lärarna vill men som hon inte känner sig säker på och där hon ramlat och slagit sig vilket gjort att hon känner sig ännu osäkrare och spänner sig, hon är ganska känslig för smärta. Hon tycker att de andra barnen tittar på henne och tycker att hon är dålig. Hon säger själv att hon alltid påverkats mycket av vad hon tror att andra i hennes omgivning uppfattar henne. Att hon inte känner att hon är tillräckligt bra. Att det inte är roligt längre utan att hon bara känner oro och stress över att behöva åka till skridskoskolan. Hon älskar att åka skridskor men när hon får göra det hon själv vill. Efter mycket prat där jag försökte peppa och säga att meningen är inte att man ska bli bäst utan att man ska ha roligt, att man måste göra det man själv är bekväm med. Så kom vi fram till att vi pausar ett tag från skridskoskolan.

Det kanske inte handlar bara om tävlingsmomentet och prestationsfokuseringen som är inom dagens idrott, det handlar mycket om min dotters syn på sig själv och hur hon upplever sin omgivning.

http://www.dn.se/insidan/barn-tappar-sugen-av-toppning/
http://ostergotland.svenskfotboll.se/arkiv/2009/12/barn-tappar-sugen-av-toppning/
http://www.dn.se/insidan/har-ska-alla-kanna-sig-sedda/

Makaroner med ost

En dålig mammas bekännelser:

Höjden av lycka: när man sent en vardagkväll säger till dottern, Du jag orkar inte laga något avancerat idag, det får bli makaroner med ost och dottern jublar till svar. Har jag världens bästa dotter? Jag tror inte jag har fått vad jag förtjänat, men kanske vad jag står ut med ;)

Gräsliga måndagsmornar

Då ska man vara allena.

Det är det sämsta tillfället att inte bara behöva ta sig själv i kragen utan även tvinga upp ett motvilligt barn ur sängen och släpa med det till skolan.

Måndagsmornar med griniga barn och när man själv känner sig lika grining och inte alls har lust att ha tålamod, fast man får anstränga sig och andas djupt och försöka vara pedagogisk, för man vet av erfarenhet att tar man till det hårda gardet så får man en dubbelt så trilsk unge som antagligen slutar i tårar och där man som förälder får ge med sig för att bara få det överstökat.

Dessa måndagar ångrar man sig mer än någonsin.

Låt dem ta ansvar - och sluta curla

Det är så lätt att börja curla sina barn. Det vet alla föräldrar. Det börjar med att man från de att de är små "tar hand" om dem och hjälper dem med allt, till att man helt enkelt fortsätter med det och när de sen är 18 år och inte kan laga mat eller städar själva så undrar man vad som gick fel.

Jag antar att det ska till en "dålig" förälder för att undvika sopa banan för mycket.
En förälder som inte har lust att engagera sig och hjälpa till. Som är för upptagen med sitt eget och som inte har lust att serva resten av hushållet med mat och städning.

Jag tror jag gör ett bra, eller kanske ett dåligt jobb som mamma. Redan när hon var bebis och började krypa upp ur sängen fick hon klara sig själv nån timme på morgonen när hennes morgontrötta föräldrar låg kvar i sängen och hon kröp omkring och utforskade. Ibland med mindre bra resultat, men hon skadade sig aldrig. Vi hade bara en säkerhetsgrind i trappan ner till gillestugan och säkerhetsploppar till kontakterna. Men inga mer säkerhetsanodningar som lådlås mm. Hon överlevde det oxå även om hon hade närkontakt med en rosenbuske en gång.

Linnéa kunde redan när hon var 7år laga nudlar till sig själv. Hon är både van och gillar att vara för sig själv hemma. Tidigt så blev hon aldrig ledsen när man skulle åka iväg en stund och frågade om hon trodde att hon klarade sig själv. Tvärtom. Det jobbigaste just nu är att bli väckt på vardagsmornar, det gäller att vara ute i god tid. Jag har fortfarande tagit på mig uppgiften att få ur henne ur sängen och ha frukosten klar. Men föredrar att hon själv sen får passa tiden när skolskjutsen kommer så att hon har bostat tänder & hår, klätt på sig och får med sig frukt. Så det finns en fördel med att mamma går ut i stallet och släpper ut hästarna och lämnar Linnéa åt sitt öde. Faktiskt så går det mycket bättre för henne när hon klarar sig på egen hand än när jag är där och tjatar.

Nu säljs det majblommor och såklart vill min dotter göra det. Som mamma är det väldigt lätt att börja fundera, ska man ta med och fråga på jobbet? Men nej. Det är kanske lite skillnad om det varit en idrottsklubb där man måste ställa upp och sälja trisslotter, New body (kläder), korv eller annat. Men detta är något valfritt, så visst jag kan ge henne tips om vem hon kan fråga och skjutsa henne till ställen där hon kan stå och sälja. Men jag tänker inte sälja åt henne. Det får hon sköta själv.

Så jag får väl fortsätta på linjen, ge ansvar och sluta curla.

Läktarryttare & ponnymamma

Ack denna frustration som man upplever som hästintresserad mamma när dottern rider lektion på ridskolan. Ack dessa ridskoleponnier som absolut inte gör ett uns mer än vad de tvingas till. Det finns nog ingen gräns för den frustration man upplever när man sitter på läktaren och vill springa ner och rida till den otroligt loja ponnyn som tar varje chans till att stanna och som inte svarar varken för ponnysparkar eller rapp med spö.

Men det är klart barnen riskerar inte att ramla av i första taget på dessa "trygga" - eller rättare sagt halvdöda kreatur. och barnen kämpar på och ser trots allt lyckliga ut när lektionen är slut och inte bara för att eländet är över. Huvudsaken är väl att det går tryggt till och att barnen får verkligen lära sig att "rida". Fast en hel del ridskoleolater lär de nog ha med sig när de sen ska rida privathästar som skulle svara med full sken rakt fram om de behandlades med samma framåtdrivande hjälper som dessa ridskoleponnier måste handskas med för att överhuvudtaget lyfta på hovarna från marken.

Det är nästan så jag överväger att lämna läktaren och ta en joggingtur eller sätta mig i det varma fikarummet på behörigt avstånd.

Jävla fucking ATP

Idag har jag åter igen syndat. Varit en usel mamma och blivit räddad av min pojkvän.

ATP - är det fritids och skolans förkortning på Avhämta i Tid Projekt (för ovetande föräldrar) känns som ett djävulskt påfund som någon har funderat ut bara för att ge oss föräldrar ett extra dåligt samvete och röra om i våra strukturerade planer.

ATP återkommer varje månad och varje månad är det föräldrar (jag är faktiskt inte ensam!) som glömmer bort att det är ATP just den onsdagen och att just den onsdagen stänger fritids kl 16. Prick - tror alltid fritidspersonalen optimistiskt men samtidigt har de satt i rutin att ringa runt till föräldrar till barn som inte hämtats upp strax innan kl. 16 väl medvetna om att de troligen glömt att det är ATP. Men samtidigt är inte personalen att klandra, de meddelar dessa dagar i början av varje termin. De påminner i veckobreven, de skriver stora lappar på dörrarna dagarna innan och på tidschemat där alla föräldrar noterar sina barns tider. Men ändå går det att missa.

Jag anser mig ganska bra på att trots allt komma ihåg dessa dagar och komma tidigare än kl 16 och hämta linnea. Jag brukar tillochmed säga till henne när jag lämnar att idag kommer jag tidigare för jag vet att det är ATP så ni behöver inte ringa.

Men ibland falerar man totalt. Även om jag skrivit in det i min kalender på internet som jag i princip kollar dagligen. Jag minns tillochmed att jag satt på jobbet och tittade på den flera gånger under dagen för att se vad som skulle ske i veckan men jag glömde att titta på samma dag och att läsa att det står ATP fritids 16 på kategorin Linnea. Så lyckligt ovetande lämnar jag jobbet 15:45 för att hinna fram lagom till 16:30. Trafiken var lite värre än vanligt men jag kände mig ganska lugn att jag skulle hinna. Ända tills det ringde i mobilen. Jag blev nästan lite lättad då jag trodde det var någon kompis förälder som ville höra om linnea kunde följa med dem hem och leka, men så bra var det inte, tvärtom, det var fröken på skolan som undrade om jag kom ihåg att det var ATP. Shit nej det har jag helt glömt ...En djup suck hördes i andra ändan av luren.  Jag drog till med en extremt optimistisk tidsuppskattning, jag är där om en kvart -tjugo minuter. Ok säger fröken jag ska säga till Linnea det. När jag la på och tittade på köerna framför mig insåg jag att det säkert var minst en halvtimme kvar tills jag var framme vid skolan. Hjärnan går på högvarv och jag förbannar bilisterna omkring mig, när plötsligt en ljusglilmt. Jag slänger mig på mobilen igen och ringer upp pojkvännen. Ibland har man tur. Han var fortfarande kvar på jobbet som bara ligger 10min från Linneas skola. Kan du hämta henne? När han svarar att han kan så känner jag inte bara att en sten faller från mitt bröst utan även vilken oerhörd tur jag har som hittat en kille som han som alltid ställer upp och som alltid finns där. Sen får jag väl ha överseende med att vi missförstod varandra och jag åkte hem till honom och väntade medan han åkte hem och lämnade Linnea hemma hos mig. Jag tänkte att jag skulle ringa tillbaka och bekräfta att det var hos honom vi skulle ses men kom helt fel fram till att han kunde väl inte ha missat min tydliga betoning på att vi skulle ses hemma hos Dig.

Linnea var inte glad men det gick snabbt över och sen hade vi en ganska mysig kväll med en lyckad maträtt som leder till ett annat ämne där jag helt misslyckats men mer om det i ett annat inlägg.

Tyvärr avslutades den med att jag som så många gånger förr satt uppe och frustrerad väntade på att Linnea skulle sluta vrida sig i sin säng och somna. Vilket hon gjorde efter många om och men men de minutrarna känns verkligen evighetslånga.

Gunnilsestjärnorna

Idag har jag åter syndat. Jag har åter igen varit en av de sämsta mammorna som finns. Det är tur att min dotter är förlåtande och lyckligt ovetande än så länge. Om hon blir större och hittar till min blogg lär hon få reda på mycket hemska sanningar. För jag lär aldrig berätta dem frivilligt.

Gunnilsestjärnorna är något som skolan/fritids håller i. Jag har inte förstått vilka som får vara med men Linnea har varit med i tre år på rad och de två tidigare åren har det även varit med några fåtal grupper med en årsklass äldre barn. Det är en musiktävling som går i melodifestivalens anda och där barnen övar ett par veckor på att mima och dansa till populära låtar, de flesta från just melodifestivalen. Uppträdandet är inför publik, familj och vänner och med en röstning som leder till ett vinnande bidrag. Barnen har självklart räknat ut att det är gruppen med flest familjemedlemmar närvarande som vinner. Då ingen förälder/Syskon skulle annat än att våga rösta på något annat bidrag även om ens uppträdande barn inte rörde sig en millimeter.

Iår var Linnea med i en "stor" grupp så de räknade med en stor chans att vinna. Och självklart var vi bara tvugna att komma. Inte så mycket för att se uppträdandet som att vi skulle rösta. Jag hade det lite körigt på jobbet då jag sedan innan hade satt upp mig på "sent" pass och då är tvungen att jobba till 17. Det var skärtorsdagen och  jag och en till kollega skulle jobba "extra" då min arbetsplats har stängt men vi i våran grupp måste vara bemannade. Jag hade i planeringen helt glömt bort att gunnilsestjärnorna skulle vara denna dag och hade trott att skolan och fritids skulle vara stängd denna dag. Dagarna innan insåg jag att så inte var fallet och med en krystad min så bad jag min kollega om att om få byta det sena mot det tidiga passet. Som tur var har jag snälla kollegor och han gick med på det även om han ångrade det senare och försökte byta tillbaka men då var bytt bytt. Ändå så lyckades jag inte ta mig från jobbet i tid då de sista arbetsuppgifterna drog ut på tiden helt självförvållat. Så jag kastade mig in i bilen körde antagligen som en dåre och kom insmygande i skolans matsal lagom till att inse att Linnea precis uppträtt.

Efter att ha lyssnat på några av de efterföljande bidragen och mer och mer undrade varför vi föräldrar överhuvudtaget tycker att det är värt att se våra barn dansa och mima till inspelade låtar uppklädda och inte låta detta stanna som en lek som kan göras hemma så hittade jag äntligen Linnea. Jag var en plikttrogen mamma och överöste henne med beröm och lät henne få uppfattningen om att jag faktiskt sett hennes uppträdande.  Lika pliktroget röstade jag på min dotters grupp och sen fick jag trösta henne när hon åter igen kom på delad tredje plats. Jag lät däremot tröstande meningar som att gunnilstjärnorna inte är värt ett ruttet öre och att hela "tävlings" upplägget är helt ogenomtänkta stanna osagda. Tur nog kom dottern över även denna besvikelse i livet och traskar sakta vidare med ännu en erfarenhet i bagaget.

Världens sämsta mamma

Ganska ofta känner jag mig som världens sämsta mamma. Även om jag innerst inne vet att jag inte är det. Jag varken agar eller försöker sälja mitt barn - även om man ibland har lust att göra det.

Det är inte lätt att behöva ha ordning på fler än sig själv, vilket inte är lätt nog. och man sneglar ofta på andra föräldrar och undrar hur de lyckas se så välorganiserade ut ser det bara ut som de har kontroll eller luras de? Jag hoppas på det sista så att jag slipper vara ensam. Jag antar att vi föräldrar har i samma ögonblick som våra barn kom till världen axlat rollen som syndabockar för all den trauma de kommer att få uppleva under sin uppväxt och i vissa fall även därefter.

I helgen skulle 8-åriga dottern på kalas. Jag hade iallafall kommit ihåg att köpa en present! Men presentpapper :o I sista minuten fick jag rotat fram gammalt julpapper hemma hos pojkvännen. Kort och presentsnören var bara att glömma. :p Sen var det kläderna. Jag hade tagit med ombyte till dottern - men så hade hon spillt på gårdagens tröja så det var en tydlig fläck mitt på magen. Dottern frågar efter finkläder - hon ska ju på kalas och hennes mamma står som ett fån. Hon fick ta på sig jeans och den minst fläckliga tröjan och sen var det bara att slänga sig ut i bilen. Som tur var hann mamman inte starta bilen innan hon insåg att hon glömt att kolla var bowlinghallen låg där kalaset skulle vara. In igen och slå upp det på datorn. Vi kom iallafall dit exakt på minuten. *pust*.