Som vanligt deppar jag ihop och tappar skrivlusten när det går emot mig. Jossan var halt ett par dagar men blev successivt bätte och i lördags var jag uppe i sadeln igen. Så troligen var det något temporärt fel, vrickning eller öm efter skoningen.
Söndagen vågade jag på mig lite trav igen och hon är helt klart överambitiös när vi ska trava, tar i och sätter fart som jag vet inte vad. På måndagen försökte jag dämpa traven men fick nog lite trötthet istället som svar, tappade bakbenen lite kändes det som. Men så hade vi varit på granplanteringen och traskat över granslanor en stund innan.
Sen slutar man aldrig att förvånas över folks kommentarer på diverse internet forum, även om jag i viss mån är lite allergisk mot den gulliga tonen som ibland är på Facebook så gillar jag inte heller när folk skriver tykna kommentarer och letar fel och nedvärderar andras inlägg utan att ha någon bakgrundsfakta. Jag fick två såndana igår och passade på att vara brutalt ärlig och nämna att kommentarerna inte togs emot så väl. Vilket faktiskt gav ganska bra resultat. Det är en sak med konstruktiv kritik men att bara skriva att något skapar bara dålig stämning.
Lilla Amanda går det fram för, vi har börjat galoppera och det är så kul. Hon saknar mycket styrka men vi jobbar på det. hon är verkligen precis en sån ponny man ska ha som bara gör en glad. Var ute och gick med henne i skogen och även om jag bannade henne åtskilliga gånger när hon försökte fånga både grenar och gräs på vägen så var det en supermysig promenad. kunde inte motstå att hoppa upp på hennes runda och mysiga rygg mitt inne i granskogen, utan hjälm och i bara grimma och grimskaft. Det gick bra och hon är bara för söt och trevlig.
Sen har jag varit med och tittade på säker häst kurs och det var lärorikt. Det var ulla - Utters ryttare som höll i den. Mia med Cacao och Maria på Hero var med, efteråt tyckte de att det hade känts för lätt. fast jag förstår och har kanske fått en förståelse. Varför provocera fram en reaktion? Det bästa måste vara att successivt under väldigt lugna och sansade förhållanden få hästarna att acceptera "konstiga" saker i sin omgivning. Får man ingen reaktion är det ett gott tecken. Inte något man ska sträva efter. De hästarna är och blir tryggare. Ryttare/hästmänniskor vill gärna ha en tröskel att ta sig över, antagligen för att man då kan peka på att man övervunnit ett hinder och finns den inte där så höjer man väldigt gärna ribban ända till hästen snubblar, men det är inte så man får en bra relation. Ulla poängerade även en annan viktig punkt, den att det sällan är hästen utan oftare ryttaren som skapar problem. Genom att ryttaren andas djupt, låter hästen få långa tyglar och fokuserar dit de ska istället för på det som de ska över så övervinner man många "otäckheter". Jag provade det i viadukten på Jossan, hon har ju börjat tycka den är jättotäck, men med de knepen så tyckte jag faktiskt att hon gick mycket lugnare! :) Men så är jag ju en ivrig utövare av att lång tygel är viktigt att kunna ha på sina hästar :)
Jag blev faktiskt så sugen att jag anmälde mig till nästa kurs 2:a juni och står nu som reserv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar