Igår tisdag var jag lite tidigare i stallet även om jag fick åka och besikta bilen - Christians Caddy som jag använder som min nuförtiden. Den hade läckt kylarvätska ett bra tag men lagom efter att besiktningen gett den två tvåor - båda parkeringsljusen fram funkade inte och bromsslangar fram behövdes bytas ut - så havererade kylaren totalt och den läckte som ett såll. Så den blev stående ett tag tills Chrisitans bilmekaniker kunde fixa den och gick tyvärr över tiden då den behövdes besiktas om så den fick körförbud.
Men nu har Caddyn gått igenom efterbesktningen och nu rullar den igen.
Tillbaka till stallet, Lilla Amanda hade fått eftermiddagsmat och var mycket nöjdare med livet än i måndags. Hon stod stilla som ett ljus när jag borstade och kratsade hovarna. Leran hade torkat på benen och jag borstade av så gott det gick, är lite orolig för mugg. Däremot var det en annan häst som brötade och bankade högljut i sin box. Jossan var högst missnöjd med att inte vara den som fick uppmärksamhet och fick därmed bannor av mig. Man kan tydligen inte göra alla nöjda. Sen tränsade jag på amanda och tog på mig hjälmen och vi båda fick reflexer. Jag ville värma upp henne innan jag satt upp så jag började med att promenera bortåt för hand. Hon traskade med snällt men drog lite benen efter sig, var nog lite ovillig att lämna kompisarna. Lite längre fram försökte jag mig på ett tafatt försök att ta mig upp på henne. Men det är bara att inse att även 125cm är lite för högt för att bara "hoppa upp på" när man är osmidig och otränad "tant". Så jag fick leta upp ett brunnslock på ett fält och parkera henne brevid.
Efter alla ponnyhistorier som jag haft i mitt sökande efter Ponnien med P känner jag att jag blivit lite avskräckt och jag kände faktist både fjärilar fladdra i magen och att hjärtat dunkade lite snabbare. Skulle hon hitta på något? Jag ville inte ramla av och förstöra något ... usch det är en obehaglig känsla och det är svårt att övervinna även om jag visste för mig själv att om jag är rädd och känner mig osäker så smittar det såklart av sig på Amanda och då är det mer troligt att det verkligen händer något. Så det blev djupa andetag, lite mental peppning - dethär kommer att gå bra! och lite småsång - mest för min del. När jag hoppade upp från brunslocket på bortvägen så lyckades jag nog hamna lite snett och Amanda traskade iväg och jag klamrade mig kvar med tyglar och man - inte så mycket att krama skänklarna om även om hon är rund och go. Lyckades både få stopp på henne och inte ramla av *pust*. Sen styrde jag bortåt och Amanda ifrågasatte lite om vi verkligen inte skulle gå hem och det blev lite fula ledtag. Men efter en väldigt liten kamp så gav hon sig och traskade snällt på. Sen gjorde hon inget mer sånt på hela turen.
När vi kommit förbi grannstallet och kom till kurvan upp i backen prasslade det i träddungen och det var antingen ett rådjur eller något annat djur eller kanske en vilen vandrare. Jag ville inte äventyra det som gått bra hittils och jag hade ändå tänkt att hoppa av innan backen mot oppänge så jag hoppade av och ledde henne förbi det otäcka.
Vi traskade uppför backen i mörkret och sen ner igen. nere vid ridvägskorset hade någon smart människa lämnat en pall! Gudabenådad. Jag parkerade Amanda brevid pallen och hon stod jättesnällt stilla och fick passa på att ta nån tugga gräs. Sen fick hon ta upp huvudet och lite smidigare gled jag upp på henne igen. Hemvägen gick helt utan problem! Lilla söta tjejen. Hon var glad när hon fick gå in i boxen och äta kvällsmat. Såg att hon är lite lös i magen nu och jag fick tvätta henne i rumpan, men hellre det än att hon är hård. Hon ville inte riktigt stå still i boxen utan vandrade runt när jag gjorde det även om jag hade ljumet vatten. Men efter ett par varv så stannade hon.
Det här kan nog bli riktigt bra!
När jag kom in i stugan var jag riktigt sugen på Buffalo wings, men de måste ha gjort något med receptet för senaste påsen jag köpte var superstarka - tycker även jag som gillar starkt. Lite i starkaste laget speciellt som Linnea i vanliga fall gillar dem. Christian kom över senare och var nöjd över att Västra frölunda hade vunnit sin senaste match. Ärligt talat så tycker jag att hockeyserien verkar ha ett minst lika omständigt "avslut" som melodifestivalen. Ganska snart efter somnade jag på soffan.
Idag körde jag in Bettan till veterinären. Göteborgs djurklinik hade som så många andra veterinärer kampanj på sterilisering, vaccination och IDmärkning på katter. Jag ska snart hämta henne och jag gissar att hon inte är så glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar