Det kanske är dags att sluta? När man inte kan njuta av vårsolen. När man känner sig deprimerad, sur och lättretad och framför allt bitter. Bitter över livets orättvisa. När han har hittat sin "drömhäst" som passar en som en handske och så blir det såhär, man står med en oridbar häst.
När man mår dåligt på grund av sina hästar eftersom man är så påverkad av hur de mår.
Att ha häst innebär inte bara lycka och gröna ängar. Det handlar om ansvar att ta hand om och vårda hästen både när den är frisk och när den är sjuk. När den är frisk är allt frid och fröjd och en enorm energikälla. Men när den är sjuk - vilket tyvärr verkar vara mer vanligt än det förra så mår inte bara hästen dåligt utan även ägaren och det är enorm energitjuv.
Jag kanske är lättpåverkad men när jag ser att Jossan mår dåligt som hon gör nu i sin sjukhage, hon är frustrerad, tar minsta anledning att hoppa runt, bocka och springa på sin lilla 3x3 yta. Hur kan man förhindra att en häst ska röra på sig? Det gör ont i mig när jag ser henne hoppa, både pga hennes frustration och pga den ökade risken att skadan förvärras. Hon bråkar vid intag, när Rebecca hade tagit in henne hade hon vänt och sparkat bakut. hon slänger ut med frambenen och hoppar runt. Än så länge har hon inte gjort några större dumheter med mig men jag försöker alltid ta in henne innan de andra hästarna och innan de andra börjar raca i sina hagar.
Jossan har desseutom blivit surare i boxen, lägger öronen bakåt och hugger i luften. Något som inte hon har gjort innan hon blev "sjukskriven".
Jag kan känna att jag har oerhört svårt att känna glädje för mina stallvänners framsteg. Ännu värre är att jag känner en molnande bitter svartsjuka.
Sen påverkas stallsitautionen. Det finns två grusade sjukhagar - en mindre och en större. Jossan fick ett tag gå i den större tillsammans med en kompis, men så såg jag att hennes hagkompis "vallade" henne och hon var stressad vid intag och vid lunch. Hönshjärtat hos matte fick för sig att allt springande skulle undvikas så hon flyttades till den mindre hagen och fick stå ensam. Nu står det två andra hästar i den större sjukhagen varav bara en är sjuk. Jag vill åter igen ha Jossan med en kompis, helst min lilla ponny som är väldigt undanfallande och låg i rang. ett annat alternativ är att ha henne med den andra sjuka valacken som är relativt lugn i tempramentet men som är väldigt övervakande med maten. Så nu måste jag "köra" bort den friska hästen från sjukhagen. Vilket inte alls känns bra, hon som har honom där har såklart sina argument till varför hennes häst mår bäst där. men jag måste och ska se till min egen hästs bästa vilket såklart skapar intressekonflikter och jag är konflikträdd och känner mig illa till mods redan innan konflikten ska tas.
Två dagar efter jag började skriva detta har jag smält och funderat. Det är tur att jag inte är långvarigt deprimerad. Jag har pratat med en av de andra hästägarna och fått ett mycket vettigt samtal om hur vi kan hitta en bra lösning. Idag känns det bättre. jossan kommer att få sällskap oavsett vad veterinären säger på ÅB på tisdag. har hon blivit sämre så skulle jag tro att det beror på allt onödigt bockande och skuttande. Är hon likadan spelar det ingen roll om hon går ensam eller med sällskap. Är hon bättre så är det bara en bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar